Inte värdigt en prinsessa
Publicerad 2024-03-25
Glöm Dramaten, ring Hovmarskalksämbetet!
Ers majestät har gjorts till åtlöje.
Peach förtjänar bra mycket mer än denna simpla ursäkt till 600-kronorsunderhållning.
Princess Peach Showtime!
Från 7 år
Pris: Från ca 599 kr
Format: Nintendo Switch
Utvecklare: Good-Feel
Utgivare: Nintendo
Nintendo är ett smått unikt tv-spelsföretag.
Det är väl både en välsignelse och förbannelse att de kan lyckas släppa samma typ av spel hundra gånger om – och komma undan med det.
Prinsessan Peach äventyr är det senaste i ordningen. Denna gång är det ett en teater som tagits över av den elaka madammen Grape och hennes undersåtar.
Som vanligt ges ingen bakgrundshistoria eller motiv. Det råder oreda. Du rättar till det. Ingen över den rekommenderade åldern till spelet löper någon som helst chans att bli överraskad.
På tok för simpelt
Själva teatern fungerar som en sorts hubb. Tänk Super Mario 64, fast med teaterscener istället för tavlor på olika våningsplan. Och trots att det skiljer drygt 28 år spelen emellan är denna nya historia sisådär två tusen gånger simplare i sitt upplägg.
Det genomsyrar egentligen hela upplevelsen för mig. Det är på tok för simpelt.
Idén om att Peach ska inträda olika roller är smart. I teorin ska ju ninjan, sjöjungfrun, kung fu-mästaren, svärdsfäktaren, cowgirlen, kocken eller skridskoåkaren bjuda upp till mångsidig gameplay. I praktiken är det mer eller mindre bara B-knappens funktion som ändras utefter temat i fråga.
Enda stora undantaget är väl detektiven där tempot skruvas ned sisådär tio hack – och psst, spoilervarning: Kalle Blomkvist hade klurat ut gåtorna om han så bar ögonbindel och tvångströja.
Krävs tre hjärnceller
Nog är banorna finurligt upplagda. Teatertemat med snygga scenförändringar kan vara estetiskt tilltalande, inte minst mot slutet av den drygt åtta timmar långa kampanjen då föreställningarna blommar ut till mer pompösa skådespel.
Samma sak kan sägas om bossarna som träder fram efter fyra avklarade banor på varje teatervåning. De är roliga att titta på. Dessvärre krävs drygt tre hjärnceller för att besegra dem.
Tyvärr bryr jag mig inte
En annan självskriven jämförelse är den med Super Mario Bros.-spelen. På samma manér ska det ju samlas stjärnor på varje bana (i della fall ”sparkles”, men det är verkligen same shit different name).
Den stora, stora skillnaden här är dock att jag inte bryr mig. Klarar jag av en bana med åtta av tio sparkles är jag inte taggad på att återkomma för att samla allt. Så roligt är det inte.
Det saknas utmaning, fart och överraskningar. När stackars Peach äntligen får stå för huvudrollerna är det inte värdigt en kunglighet och på den givna följdfrågan om det skulle vara värt omkring 600 spänn blir även hennes svar som följer:
”Näe, näe. Jag tror faktiskt inte det. Näe.”