”Bioshock infinite” – helt omöjligt att inte falla för

Publicerad 2013-03-28

Efter all väntan – Ken Levines nya spel är helt överlägset Bioshock

FPS Jag faller.

Mot vatten, mörker, ett hav av tankar. Omsluts, sjunker, försvinner. Jag ser en vidunderlig fågel greppa efter mig. Sedan svartnar det.

När jag vaknar till liv igen befinner jag mig på en strand tusentals meter upp i luften. Jag ser människor som skrattar och barn som leker. Där borta, på en brygga, folk som dansar. Mitt ibland dem rör sig en kvinna olik alla andra. Som en sol bland molnen.

Och jag inser att jag inte slutat falla.

”Bioshock infinite” gör saker med mig som ”Bioshock” aldrig mäktade med. Det är likt sin föregångare på många sätt, men allting tas till helt nya, sinnesvidgande höjder.

Bokstavligt talat. Temat med en bortglömd stad, en fantasins fästning där invånarna lidit offer för maktfullkomliga män med grandiosa idéer, är intakt. Men den här gången har undervattensutopin Rapture bytts ut mot den svävande staden Columbia – en av de mest genomtänkta och visuellt stimulerande spelmiljöer som någonsin skapats. Majestätiska sekelskifteshus, röda rosenbuskar, graciöst skulpterad marmor, ballonger som går i stjärnbanerets färger. Att betrakta och upptäcka staden är länge det enda som upptar min uppmärksamhet.

Mer än en gimmick

Men sedan händer något oerhört. Spelets egentliga huvudperson introduceras.

Hon heter Elizabeth och är anledningen till att Booker DeWitt, spelets luttrade och sargade hjälte, har tagit sig till Columbia. En mystisk uppdragsgivare har anlitat honom att rädda Elizabeth, som hålls fången i ett torn i staden likt en pestsmittad. Och det är när man gjort det som ”Bioshock infinite” tar sats mot avgrunden.

Relationen mellan Booker och Elizabeth är en av de tveklöst mänskligaste som spelvärlden skådat. Kanske främst för att även Booker tillåts vara en karaktär, och inte bara ett tomt kärl för spelaren att spy ner med sina våldsfantasier. De båda pratar med varandra hela tiden, så som två strandsatta människor i en flygande stad förmodligen skulle göra. Elizabeth värdesätter sin nyfunna frihet mer än livet självt, något som mer än en gång kommer komplicera parets flykt. Det här är inte en kvinna man sätter sig till doms över.

En annan imponerande faktor är att Elizabeth, till skillnad från så många andra spel-sidekicks, aldrig stänger av. Hon kommenterar spelvärlden, gör dig uppmärksam på fiender och gömda prylar och kommer ständigt med goda råd.

Men framför allt har Elizabeth en extraordinär förmåga: hon kan manipulera tid och rum. En vanlig utvecklare hade nöjt sig med att låta det bli en ganska cool gameplay-gimmick – Ken Levine låter det definiera hela spelets handling. Och använder samtidigt konceptet för att koppla samman teman och idéer på ett sinnrikt, gåtfullt och i slutändan spektakulärt sätt.

Rasism, religion och kärlek

Med hjälp av alla dessa verktyg dissekerar Levine ämnen som religion, amerikansk jingoism, frälsning, fördömelse, rasism, klassförtryck – och kärlek.

Här finns ingen enkel ”would you kindly”-fras att hänga upp storyn på, inte heller ett lika definierande ögonblick som mötet med Andrew Ryan. Levine har mognat som berättare och lyckas hela tiden hålla liv i sina tunga teman med nya narrativa grepp samtidigt som själva äventyret sprakar och krumbuktar som världens bästa blockbuster. Nu håller hela resan samma klass nästan hela vägen.

Jag säger ”nästan” eftersom mittpartiet är lite småsegt, och mest en ursäkt för att lassa in drösvis med attackerande zeppelinare och gulliga George Washington-robotar. Actionbiten är bra – att glida omkring längs molnen på berg och dalbanespår som en mordisk gycklare och lobba magiska eldklot mot fiender på hustak är berusande underhållning – men som så många andra spel hade ”Bioshock infinite” rent tempomässigt mått bra av att klippas ner några timmar.

Men det är klart, det hade kanske underminerat den poetiska metakommentar kring spel och spelande som Levine väver in, den här gången mer subtilt än i ”Bioshock”.

Det handlar om att våga släppa taget.

Och att tillåta dig själv att falla.

Jonas Högberg

ANNONS