Lyckas undgå bilan med nöd och näppe

Call of duty har gått i stå

FPS Okej, jag erkänner. Epilogen är ganska rolig.

Men det ursäktar inte det där tillfället när min datorstyrda ”kompis” dödade en fånge bara för att han var sur på honom. Det ursäktar inte den testosterontyngda atmosfären som är så kväljande att man behöver tillgång till ett syretält för att kunna ta sig igenom mellansekvenserna. Och det ursäktar inte de logiska vurporna, den plottriga storyn eller det ermbarmliga berättandet.

När jag

David S Goyer, manusförfattaren till ”Call of duty: Black ops 2”, proklamerade han att spel kommer mogna som konstform först när de lyckas få spelaren att gråta.

Grattis, David. Du har lyckats. Jag gråter som ett kolikbarn.

Raul Menendez, superskurken som allt kretsar kring i ”Black ops 2”, är som karaktär betraktad väldigt endimensionell. Vi får inte alls veta varför närmare en miljard människor ser honom som en Julian Assange-artad frälsare år 2025, istället är det ett evigt tjat från de amerikanska hjältarnas sida om hur ond Menendez är och hur blåsta alla andra är.

Otroligt tröttsamt

Och i slutändan handlar allt som vanligt om hämnd. De politiska förtecknen sträcker sig inte längre än till en tankspridd kommentar om ”the one percent” när man ska infiltrera en exklusiv semesteranläggning på Caymanöarna. Visst finns det ett ganska tragiskt skäl till Menendez tokerier, men som med allt annat drunknar det i den usla expositionen och den penibla regin.

”Black ops 2” är dock inget totalhaveri. Liksom tidigare ”Call of duty”-spel är det oerhört varierat och man får skäl att både leka futuristisk flygekorre, navigera sig igenom en krigszon ridandes på en häst och kommendera sköldpadde-liknande robotar. Tempot är uppskruvat till max, och får bana på bana att framstå som om de vore designade av aracua-hackspetten från Kalle Ankas Julafton. Otroligt tröttsamt i längden – men kul i mindre doser.

Det gäller dock inte de nya strikeforce-uppdragen, som varvas med den vanliga kampanjen. Här ges man tillfälle att leda en hel attackenhet tack vare en smart översiktskarta där man kan dirigera de olika trupperna. Man kan även svepa ner och ta direkt kontroll över såväl robotar som människor. Resultatet: en fin blandning av strategiska aspekter och taktiskt skjutande.

Undermålig story

Multiplayer bjuder också på en ny och väldigt spännande detalj: ligaspel. Efter att ha spelat några matcher avgör ”Black ops 2” vilken nivå man befinner sig på, och därefter placeras man i en division där alla spelare är ungefär lika skickliga. Beroende på hur bra och dåligt man sedan presterar kan man både stiga i rankerna och degraderas. Ett välkommet tillskott som balanserar ens multiplayermotstånd mycket bättre, och som kanske även kan bidra till e-sportscenen.

I övrigt har Treyarch även modifierat killstreaks-systemet – nu kallat scorestreaks – så att de som spelar mer defensivt eller för lagets bästa också kan njuta av intjänade poäng och belöningar. En efterlängtad justering. Onlinestriderna fortsätter med andra ord att hålla fanan högt – även banorna är överlag bättre än någonsin.

Och det är också de som ser till att ”Black ops 2” undgår bilan och ändå parkerar på ganska hedersamma . Men det är tre skakiga plus. Den här spelserien har i mångt och mycket gått i stå, och även om strikeforce-uppdragen är ett trevligt initiativ finns det inte mycket annat som överraskar med det här spelet.

Förutom att manusförfattaren till Christopher Nolans Batman-filmer lyckats skriva en så undermålig story.

Det är, till skillnad från föregångarens virrvarr av dolda koder och konspirationsteorier, den enda riktigt stora gåtan här.

Jonas Högberg