Actionspel som vill vara – allt

Peter Ottsjö

Prototype

helskärm

Det här är allt.

Ja, det är ”Grand theft auto”, det är ”Crackdown”, det är monster mot arméer på ett Manhattan i undantagstillstånd. En kille i huvtröja med övernaturliga krafter som rör sig över, mellan och uppför New Yorks skyskrapor med superfart.

Och inte bara det.

Han kastar gula taxibilar mot jagande attackhelikoptrar.

Han hoppar lätt tio, tjugo, trettio meter upp i luften – för att sedan möta betongen med rena meteornedslaget.

Han kan anta andras skepnader eller förvandla sina armar till dödliga vapen, Wolverine-style.

Om han kan låta svarta meterhöga spikar skjuta upp ur marken? Absolut.

Han heter Alex Mercer och om det fanns ett pris för spelvärldens bästa öppningsakt skulle ”Prototype” vara både nominerad och favorit.

Sen vrids klockan tillbaka, folk promenerar vardagligt utmed avenyerna på Manhattan när Alex Mercer, strippad på alla sina förmågor, plötsligt reser sig upp från obduktionsbordet. Han har blivit reducerad till ett försöksexperiment för ett virus som snart ska sprida sig över New York. Och han har dessutom begåvats med övernaturliga krafter som en virusets biologiska effekt.

Men det vore fel att kalla Alex Mercer för superhjälte. Hans hämndresa genom spelet gör ingen skillnad på människor, oavsett om det rör sig om flyende civila eller fascistoida militärer med automatvapen.

Han är en mördarmaskin, ett biovapen och helt dränerad på all moral. Han måste till och med konsumera människor – i ännu en av spellogikens alla nycker – för att utrusta sig med nya krafter.

Ett av de största problemen med ”Prototype” är den ojämna svårighetsgraden. Motståndet kompenserar för dina förmågor med kvantitet snarare än kvalitet.

Ibland är blystormarna så omfattande och överväldigande att du bara kan skratta inför mötet med ”restart”-skärmen.

Ett annat problem är, som sagt, att ”Prototype” försöker vara allt.

Skulle man genrebeteckna spelet hittar man en shooter, en kombotyngd slasher, ett plattformsspel, ett lättviktigt smyg-ém-up kombinerat med rollspelets uppgraderingstänk. Vilket resulterar i att det mesta fungerar, men inget är fantastiskt.

Men, precis som med ”Infamous” (recension här intill), är frihetskänslan i att kryssa mellan skyskraporna så överväldigande att man förlåter bristerna.