Våldet – det mest avskyvärda i spelväg

Kristofer Ahlström

När Kratos halvvägs in i ”God of war 3” bestiger kärleksgudinnan Afrodite så det skälver i madrassen står två barbröstade nymfer vid sängkanten och kvittrar förtjust: ”Det här är verkligen bara för en vuxen publik” – innan de kastar sig ner på golvet och börjar gnida sig mot varandra.

Deras replik är en grav underdrift.

Jag är ett avtrubbat barn av 80-talet, jag är i princip immun mot videovåld. Men inget spel har gjort mig så illa till mods som ”God of war 3”. Scenen där man håller guden Hermes upp och ner i fotleden och sakta, sakta karvar av hans underben vid knäskålen är det mest avskyvärda jag upplevt i spelväg. Och då inleds ändå spelet med en bossfight där man ur fiendens synvinkel får se Kratos trycka sönder hans ögon med tummarna.

Till slut är man så illamående att man bara spelar vidare med förhoppningen att Kratos ska få sitt rättmätiga straff i slutändan.

Den resan är å andra sidan en av de mest storvulna jag någonsin gjort. Allt är så episkt att klockorna stannar – från de majestätiska operakörerna till de varierade miljöerna och bossfighter som går direkt in mellan historiebokens pärmar.

Grunden känns igen från de föregående delarna men det finns tillräckligt med nyheter i form av rörelser, fiender och vapen – Herkules lejonhandskar förtjänar ett eget spel – för att det ska kännas som något med en egen identitet. Och jämte ”Uncharted 2” är det nog det snyggaste actionspel som någonsin gjorts.

Men mest medryckande är som sagt Kratos öde. För under högen av tarmar och avhuggna kroppsdelar berättas en tragedi som engagerar. Och i sista akten monteras mekaniken ner till att bara handla om en katharsis av spelvärldens kanske skitigaste själ.

Då inser man att det varit värt det. Ändå.