Spelglädje till rena vrakpriset
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-07-12
Battlefield 1943 
Den här recensionen kan enkelt sagt delas upp i två: en negativ och en positiv.
För det intressanta med svenska Dice är inte hur de fortsätter piska sin gamla ”Battlefield”-krake – det finns för mycket pengar här för att inte göra det. Och jag skulle inte bli förvånad om ”1943” inom en snar framtid kommer att kröna toppen på Xbox Live Arcade-listorna.
Det som är fascinerande är att de i princip helt slutat blicka framåt och i stället börjat släppa kortfattade versioner av sin ursprungsformel: den simpla, webbaserade seriefigursshootern ”Battlefield heroes” och så nu den här Stillahavskoncentrerade affären.
För ”Battlefield” må ha slagit ner som en Enola Gay-droppad bombpjäs i spelvärlden när det kom. Men sju år senare har chockvågen sedan länge ebbat ut.
”1943” utspelar sig nämligen i samma japanska örike som fanns med redan i ”1942” (de nuvarande kartorna i spelet är alla från föregångaren, plus en upplåsningsbar flygbana – se separat bonusfakta till höger) och med bara ett spelläge: den gamla klassiska erövringen. Det är så avskalat att man kan skymta benmärgen i programkoden.
Där skulle man kunna sluta den här recensionen.
Men.
Men det finns en sak man måste ha i åtanke: det här är ett spel du laddar ner för en spottstyver, 130 spänn. Och som sådant ser det lika snyggt ut och sköter sig – med upp till 24 spelare samtidigt – som ett fullprisspel.
Den basala uppbyggnaden (de tre soldatklasserna är grupperade efter distanseffektivitet på slagfältet) gör det väldigt lättbegripligt och tillgängligt, och förströelsekrigandet blir snabbt vanebildande när man kastat sig in i det. För det finns egentligen inget annat sätt, allt taktiskt tänkande får stå åt sidan för den ena kaotiska räden efter den andra. Därför är det perfekt med den här typen av terräng, där öarnas kustlinjer begränsar allt vad strövtåg heter. Det är ett myrmyller av soldater, kulspruteeld och singlande granater. Nämnde jag förresten att de förstörbara miljöerna från det faktiskt sämre – och mycket, mycket dyrare – ”Battlefield: Bad company” finns med? Så är det.
Så även om man kan Dices modus operandi utan och innan vid det här laget så lyckas man alltid bli överraskad av den till synes tidlösa spelglädjen som släpps loss vid varje kramande av avtryckaren.