Lika briljant – som snålt

Uppdaterad 2014-10-30 | Publicerad 2011-09-30

Resident evil 4 HD är inte lika påkostat som kostsamt

ACTION Jag tror det var Joni Mitchell som sa att epitetet ”världens bästa kvinnliga artist” känns lika smickrande som att bli kallad ”världens bästa neger”.

Ibland är gränsen väldigt tunn mellan uppriktig komplimang och oavsiktlig förolämpning. Genom att gardera sina hyllningar med tydliga förbehåll kan de lika gärna få motsatt effekt – att trycka ner det man försöker lyfta upp.

Och jag kan inte anklaga Capcom för att göra det lätt för mig när de släpper ”Resident evil 4 HD” – en kostsam men långt ifrån påkostad version av deras bästa spel de senaste tio åren, jämte ”Okami” och ”Street fighter IV”.

Å ena sidan är det fullkomligt, förkrossande briljant.

Å andra sidan är det en ren jävla ripoff.

Våldsam krock

”Resident evil 4” betraktas av vissa – när det var nytt var de till och med väldigt många – som det definitiva actionspelet. Det har agerat läromästare för hela den här generationens blodiga våg av shooters i tredjepersonsperspektiv, med ”Gears of war” i spetsen. Men egentligen är ”Resident evil 4” betydligt mer nyanserat än så. Dess verkliga briljans föds i den våldsamma krocken mellan äventyr, action, skräck och rollspelsinspirerad resurshantering.

Upplägget är troget seriens äldsta delar, med ”Metroid”-inspirerat utforskande och strategiskt utnyttjande av olika föremål. Den gamla knarriga kontrollen är fortfarande nästan utmattande tung, som om huvudpersonen Leon styrdes med ett system av rep och trissor från 1800-talet. Kameraperspektiven är utformade så att man alltid ska ha minimal koll på sin omgivning, vilket får det att kännas som att gå runt med en kikare fastspänd på huvudet.

Lika fängslande idag

Allt det här fyller dock ett syfte, nämligen att pumpa upp pulsen i de paniska actionsekvenserna. Föregångarnas strikta diet av metodiskt prickskytte och ständigt sinande ammunitionsförråd har bytts ut mot en oändlig buffé av eld, blod och krut. Vapnen är inte längre svårhanterade verktyg som bara används i yttersta nödläge – istället är de lika basala som hoppknappen i ”Super Mario” (och lika roliga att meka med som bilarna i ”Gran turismo”).

Och hur mycket det än smäller och dundrar rämnar inte den minutiöst konstruerade atmosfären. Miljöerna är några av de mest obehagliga i ett skräckspel någonsin – dimman är tjock som härsken mjölk, i de fuktskadade timmerstugorna hasar byborna runt bland skitiga kittlar och sängar spräckliga av levrat blod, ute i regnet ligger veckogamla lik och jäser på oxkärror. Allt är så smutsigt och infekterat att man vill tvätta händerna med handsprit efter att ha lagt ner handkontrollen.

Men det här är ju gamla nyheter. ”Resident evil 4” må vara precis lika fängslande idag som när det släpptes 2005 – speciellt om man jämför med ”Resident evil 5”, vars utvecklingsprocess verkar ha bestått av att Capcom sniffade lim i fyra år. Samtidigt är det också ett spel som redan släppts i en hel bunt olika versioner, kalkerats av konkurrenterna ännu fler gånger, och vars hd-utgåva inte kompenserar den höjda upplösningen – för att inte tala om det höjda priset – ens med lite finare texturer.

Frågan som kvarstår är alltså vem som egentligen betalar 170 kronor för att se en revolution i repris.

Även om det är världens bästa repris.