Spelet är som en dröm

Så många får Gravity rush

helskärm

Gravity rush

Från 12 år

399 kr

Actionrollspel

I ”Silent hill” vänds Harry Masons världsuppfattning upp och ner.

I ”Gravity rush” vänds hela världen upp och ner.

Visst finns det fortfarande en röd tråd i Keiichiro Toyamas konstnärskap, men man får leta efter den med ljus och fackla. Demonregissören har verkligen växlat spår på senare tid. Japans svar på HP Lovecraft inledde sin karriär med att skapa den mest skrämmande spelserien genom tiderna och följde sedan upp det med den blodisande ”Forbidden siren”-serien. Toyama har specialiserat sig på gastkramande nedstigningar i bräckliga psyken och övernaturliga sammandrabbningar.

Men nu trotsar han sitt metafysiska arv – genom att trotsa fysiken i sig.

”Gravity rush” är spelet Toyama alltid velat göra. Det är lika mycket ett destillat av den nyligen bortgångne serietecknaren Moebius säregna estetik som det är en hyllning till japansk animé.

I spelets inledning faller en flicka ner från himlen. När hon vaknar upp gör hon det i en gränd i den svävande staden Hekseville. Bredvid henne står en katt. En katt som genom sin blotta närvaro kan skänka flickan en vidunderlig magisk kraft: förmågan att kontrollera gravitationen.

Flickan, Kat, har minnesförlust och har till en början svårt att finna sig tillrätta i staden. Men snart bestämmer hon sig för att använda sina superkrafter för att hjälpa och skydda invånarna.

Det är lätt att tro att man hamnat mitt i en Hayao Miyazaki-film.  Här finns spår från framför allt ”Laputa: Castle in the sky” och ”Kiki’s delivery service”. ”Gravity rush” är lika vackert, behjärtansvärt och pillemariskt. Och snart nog – lika sagolikt.

Gravitationsmekaniken är ett under av ingenjörskonst och fjäderlätt integrerad i spelvärlden. Ännu när spelet börjar närma sig sitt slut efter dryga femton timmar pirrar det i magen på mig när Kat lyfter från marken och faller mot himlen.

Faller är nyckelordet. Man flyger inte i ”Gravity rush” – man faller. Ett enkelt klick på högertriggern får Kat att börja sväva på stället hon står. Därefter kan man helt fritt välja åt vilket håll man vill omdirigera gravitationen åt för att sedan sätta igång den igen med samma knapp. Det torg Kat står på ena ögonblicket kan en sekund senare vara en vägg som hon ramlar nerför.

Det är en upplevelse olik allt annat.

Och även om spelet har en ganska intressant historia att berätta så är det inget tvivel om att den får stå lite vid sidan om upptäckandet och utforskandet av Hekseville. Toyama har själv medgett att ”Crackdown” har varit hans största inspiration rent gameplay-mässigt, och det märks. Inte minst i de tusentals energiklot som återfinns utspridda bland höghus och klocktorn, på undersidan av staden, svävandes i luften. Det är självklart fantastiskt roligt att försöka hitta alla dessa dyrgripar för att sedan lösa in dem mot diverse uppgraderingar. 

Vad som inte är riktigt lika fantastiskt är striderna som snabbt känns gamla – och överflödiga. Mot slutet är de rent tröttsamma i sitt monotona upplägg. Gravitationsmekaniken varieras på många olika snygga sätt, främst i pusselliknande banor, och det är synd att man inte lagt ner mer tid på att göra detsamma med stridssystemet.

”Gravity rush” är annars en dröm att uppleva. Och även om det förvisso är i en mer fysisk bemärkelse – lika världsomvälvande som en gång ”Silent hill”.