”Espgaluda II” spränger alla konkurrenter i bitar

Uppdaterad 2011-10-27 | Publicerad 2011-10-19

Rasande snygg uppdatering av klassikern bara till Ipad 2

SHOOT ’EM UP Innan man laddar ner ”Espgaluda II HD” får man en varning om att det kan komma att krascha om man inte frigör tillräckligt med minne.

Några sekunder in i spelet förstår man varför. ”Espgaluda II” är som att spela en Jackson Pollock-tavla – skotten spottas ut kors och tvärs i långa strängar, snart liknar skärmen ett pulserande myller av färgstänk. Efter ytterligare någon minut är det så explosivt att man är rädd att få glassplitter i ansiktet.

Så vackert att man skäms

Nu när Cave putsat upp alla sprites i hutlöst snygg hd är det inte svårt att förstå varför man måste ha en Ipad 2 för att ens kunna starta ”Espgaluda II”.

Den fulländade pekskärmskontrollen – spelmaskineriet är precis lika välkonstruerat som i ”Dodonpachi resurrection” och ”Deathsmiles” – låter en dansa fram mellan skottsalvorna i magnifika palats och katedraler. Fienderna liknar viktorianska stridsvagnar och ångdrivna jätteinsekter omgärdade av gyllene pansar. De är så vackra att man nästan får dåligt samvete när man dränker dem i en kokande flod av laser.

Uppdragen har gulligt – och typiskt japanskt – pretentiösa namn som ”Fate walks with her”, ”Misery amidst the whirlwind” och ”Towards a complete being”. Och Cave har ytterst medvetet satsat på att göra varje scen så vacker som möjligt. Efter att man sänkt en av spelets bossar fylls skärmen med körsbärsblad. När såg du det i ”Gears of war” senast?

Inte utan brister

Det finns brister även i hd-versionen av ”Espgaluda II”. Soundtrackets lättviktiga tuggummitechno är ljusår ifrån Hitoshi Sakimotos monumentala kompositioner i ”Radiant silvergun”. Det går att reglera både svårighetsgrad och hur pass stor detaljkontroll man vill ha över de tre karaktärernas vapen och specialförmågor (varav den viktigaste låter en svälja alla inkommande skott och sedan lösgöra en dödslaser utan like). Men grundkonceptet har ändå inte samma kreativa elegans som ”Ikaruga”. Och det är en besvikelse att bakgrunderna lämnats orörda medan resten av spelet ritats om, även om det är ytterst sällan man ser dem under täcket av skott, fiender och explosioner.

I alla andra bemärkelser blåser ”Espgaluda II HD” konkurrensen i småbitar.