Blek tolkning av klassiska genren

Technobabylon är ett traditionstroget pekaklicka-spel vars humor faller platt

ÄVENTYR Ikväll ska jag flyga in till stan med bilen och se ”Jaws 19” på hologram-bio.

Eller det är åtminste vad jag hade gjort om framtidsvisionerna i 80-talsfilmen ”Tillbaka till framtiden” förverkligats. Istället visade sig de flesta av dem vara så befängda att vi idag skrattar åt dem.

Några spådomar jag inte lär leva länge nog att skratta åt är dem i Technocrat Games pekaklicka-äventyr ”Technobabylon”, som utspelar sig 2087. Å andra sidan är få saker lustiga i deras dystopi: här genomsyras allt av politisk korruption och extrem segregation. Samhället kontrolleras av allestädesnärvaron Central, en artificiell intelligens som styr allt från varje enskild individs näringsintag till den hemliga polisstyrkan Cel som både hör och ser allt som sker inom stadens gränser. Internet har blivit det moderna knarket – på riktigt. Trance-systemet med direktuppkoppling via hjärnan har utplånat ungdomars behov av den fysiska världen, och många lever hellre livet i det virtuella universumet för att låta allt i det verkliga tyna bort.

Traditionsenligt utmanande

I denna hårda värld lever ”Technobabylons” tre huvudkaraktärer, vars personliga problem knappast gör deras tillvaro enklare. Cel-agenten Charlie har inte lyckats bearbeta fruns bortgång och blir nu utpressad av en anonym skinnare som hotar med att förstöra parets frysta embryon. Kollegan Max vill helst glömma sitt kriminella förflutna men dras tillbaka in i det när hon behöver välja mellan lagen och Charlie. Sist men definitivt inte minst komplicerad är Latha, som utöver problem med arbetslöshet och gravt Trance-beroende har en lönnmördare på halsen.

”Technobabylon” är troget sin genre – på gott och ont. Jag söker igenom pixlade miljöer efter nyckelföremål och lyssnar på allt som mina karaktärer har att säga om dem, tyvärr ofta med en humor som varken hör hemma eller är särskilt intelligent. Pusslen är traditionsenligt svåra, vilket i kombination med linjärt upplägg och små utrymmen sällan är till upplevelsens fördel. Istället kvävs spelflytet av en konstant klaustrofobi när jag sitter fast i ett och samma rum i timmar.

Aldrig mer än mediokert

Den trånga vägen till eftertexterna är inte bara knölig, utan även fylld med moraliska ställningstaganden. Men karaktärer kommer och går alldeles för fort, och med den lilla tid som ges är också empatin för dem lika med noll. Jag blir knappast mer engagerad i handlingen när de val jag gör inte ger några vidare konsekvenser.

Utöver ett par väldigt fascinerande detaljer blir därför ”Technobabylon” aldrig mer än mediokert. Och det spelar ingen roll om spelets framtidsskildring är värd att skratta åt eller imponeras över om 60 år – för ingen kommer att minnas den ändå.

Kerstin Alex