Från magiskt – till irriterande tråkigt

Enstaka charmiga detaljer kan inte rädda underväldigande uppföljaren Magicka 2

ACTIONROLLSPEL Hur många gånger kan man skratta åt samma skämt?

Det beror på hur magiskt skämtet är.

För fyra år sedan gav jag till svenska Arrowheads förstlingverk ”Magicka”. Det var en ohelig konkokt av ”Diablo”-strider, skojfrisk svengelska och kaotisk co-op som imponerade stort.

Extremt likt föregångaren

Men det var uppenbarligen inte ett särskilt slitstarkt koncept. Pieces Interactive-utvecklade ”Magicka 2” är inte bara extremt likt sin föregångare – det är också ett ganska tråkigt och irriterande spel.

Inledningsvis är det kul att återbekanta sig med det innovativa spelsystemet där olika sorters element kan paras samman för att skapa trollformler. Eld och jord formar eldbollar medan åska och ”mörker” bildar sith-liknande blixtar. Därutöver finns möjligheten att aktivera mer specifika magier, som ett regn av eld eller superfart. Alla kombinationer är tillgängliga från första början och det är upp till spelaren att hitta de flesta på egen hand.

Näst intill omöjligt

Experimenterandet är dock snabbt överstökat – speciellt om man minns ettan – och därefter dalar humöret snabbt. Monsterdödandet är extremt rudimentärt och går oftast ut på att paniskt springa ifrån stora ansamlingar orcher samtidigt som man försöker traggla fram en simpel trollformel med snavande fingrar.

Med två till fyra spelare fungerar det här oftast smärtfritt, men på egen hand är ”Magicka 2” ett näst intill omöjligt spel. Fiendemassorna tycks inte anpassas till antalet spelare över huvud taget – har man väl omringats när man spelar solo kan man lika gärna ringa sina anhöriga och be dem börja planera begravningen.

Förutsägbara referenser

Inte heller humorn känns lika vass eller överraskande som den gjorde förra gången. De populärkulturella referenserna är överlag ganska väntade – även om den lilla igloo-liknande mur som Jon Snow från ”Game of thrones” omger sig med är något av det sötaste jag sett.

Enstaka detaljer kan dock inte avlägsna den betungande déjà vu-känsla ”Magicka 2” bär som en billig parfym. Spelmekanik som en gång i tiden framstod som magisk har nästan helt förlorat sin charm.

Och de hjärtliga skratt som ”Magicka” en gång triggade har ekat ut för sista gången.