Robert Gustafsson överdoserade piller

Frida Söderlund

”Definitivt nära koma”

Rädslan för att vara utmattad på scenen ledde till en överdos.
I dag tillåter Robert Gustafsson sig själv att vara trött.
– Nu ter sig kontrollbehovet i andra former, säger han till Nöjesbladet.

Han blev beroende av lugnande tabletter när prestationsångesten tog över.

I två års tid använde Robert Gustafsson, 48, piller för att bli av med skräcken för att inte räcka till. Men så en natt tog han en överdos – och var säker på att han skulle dö. I "Stjärnorna på slottet" berättade han öppenhjärtligt om missbruket för de andra deltagarna.

– Det var en jävla tuff och jobbig period. Det var jobbigt att upptäcka att man var så svag, hur lätt det var att fastna. Det var det jobbigaste, säger han till Nöjesbladet och fortsätter:

– Det skönaste är att känna att man kunde vara så pass lyhörd och att jag kunde använda min skräck till att bli av med det. Att vända ångesten till att komma bort från det. Ibland fungerar skrämseltaktiken.

Nära en koma

Men dödsångesten i överdosen gjorde att han hittade vägen tillbaka.

– För mig gick tiden efteråt förvånansvärt bra. Mycket tack vare att jag var nere och vända. Rent medicinskt kanske jag inte var så nära döden, men jag definitivt nära koma, säger han och fortsätter:

– Den skräcken använde jag mig av för att bli av med beroendet.

Så han gjorde en trappa. Tog ett steg i taget och såg till att han verkligen trappade ner på tabletterna.

– Så var det ett litet korn och sedan ingenting. Sedan lät jag dem ligga synliga, så att jag såg dem ligga där som ett rått lik. Äckligt och skrämmande. Så när handen var på väg upp mot skåpet så blev jag rädd och gick och la mig igen.

Skräcken drev honom att missbruka

Det var kontrollbehovet gjorde att Robert Gustafsson började använda tabletterna. Skräcken över att vara trött. Att inte räcka till. Att få scenskräck. Till slut började kroppen fysiskt reagera på den psykiska oron och sedan var det i gång.

Kontrollbehovet finns fortfarande kvar, men i dag ser han på det annorlunda.

– Efter allt intalade jag mig själv att det är okej att vara trött. Du får vara trött. Du behöver inte vara pigg och ha järnkoll, du är ändå människa, säger han och fortsätter:

– Nu ter sig kontrollbehovet i andra former. Nu går det ut mer i tvångstankar och ticks.

Och tiden med tabletterna känns ibland långt borta.

– Det känns väldigt främmande och otänkbart i dag. När man vet och känner hur mycket kraft man kan ha när man ger fan i att hålla på med sånt där. Man tror att det hjälper en, men det stjälper.