Vinnarna kastas ut

Nöjesbladets Martin Söderström om sveket mot Angela i "Robinson"

Vi har sett det för många gånger förr.

Vinnarna kastas ut – de som uträttat minst stannar kvar.

Det är så ironiskt att det blir sorgligt.

Hon gick från klarhet till klarhet.

Kraftpaketet från Stockholm började allt mer att kännas som en lika självklar som värdig vinnare. Istället blev hennes belöning en kall dolkstöt i ryggen.

Snopet. Överraskande. Kanske en smula chockerande.

Men framför allt trist.

Inte bara för att Angela Monroe, åtminstone utifrån sett, verkade lägga hälsosamt fokus på tävlingsdelen av ”Robinson”. Den som handlar om att lyckas, om att uträtta snarare än att buskviska och luras.

Att hon dessutom uthärdade den horribla träsktillvaron med huvudet högt och vinnarskallen stabilt fastsvetsad på axlarna satte henne på mitt eget eviga pluskonto.

Vad följderna blev vet vi nu.

Skitsnack, blåljug och hemfärd.

De ansvariga för förräderiet må ange vilka svepskäl de nu kan komma på för sitt beslut att ge Angela respass. Ni såg ju själva de andras förlägna och skamsna blickar då bilan föll.

Hur vi än vrider deras argument så landar vi i det gamla dokutugget om ”stora hot”.

Angela var för bra, helt enkelt.

Hon kunde ha stått som segrare. Alltså måste hon, med den lågpresterande fegisens logik, skickas hem.

Det är så ironiskt att det blir sorgligt.

I förlängningen prejar det här med våldsam kraft tillbaka programmet ned i en lika gammal som miserabel dousåpafälla:

Att de som presterar minst – eller inget alls – blir kvar till slutet.

I vad som påstås vara en överlevnadstävling.

Vi har sett det alldeles för många gånger förr. Och det fortfarande lika tröttsamt.