Paktkungens sorti blev snöplig och ynklig

Nöjesbladets Martin Söderström om Christians sorti från "Robinson"

Han var lägrets stöddige paktkung.

Men hans sorti blev snöplig och ynklig.

Christian Ternstedts tårar lurade inte någon.

Ni såg själva tårarna. Den kaskad av gråt som bubblade upp i Christian Ternstedt som från ingenstans efter avslutat öråd. Den frustration som snabbt gick att härleda till den rubbade maktbalans som uppstod när grabbpakten slagits i spillror.

Jag har svårt att se många andra sätt att tolka taktikgeneralens val att lägga sig platt. Att så öppet deklarera sin tröttnad på tävlingen att TV4 helt enkelt slängde ut honom ur programmet.

Jag betvivlar inte Christians saknad av hustrun hemma i Sverige. Saknad och längtan är två enormt kraftfulla känslor.

Det är den efterföljande svadan som får mig – och hans medtävlare – att misstro hans uppsåt och avsikter.

Hade det varit så att saknaden efter sin älskades famn var katalysatorn bakom beslutet så hade det varit fine.

Inga problem och inga konstigheter.

Han hade rent av kunnat lämna tävlingen med någon sorts respekt i behåll.

Men för hans egen trovärdighets skull hade han kunnat låta det stanna där, låtit resten förbli osagt. Nu gick den eventuella sympati han hade kunnat vinna genast över i patetik. Istället framstod killen enbart som en nervös och skakig kappvändare som plötsligt insett att loppet var kört.

Lägrets stöddigaste tupp såg sina dagar plötsligt vara räknade – och valde att ange det ena otroliga svepskälet efter det andra för att rättfärdiga sitt beslut.

Att andra skulle ha högre studieskulder än han själv och därmed skulle vara mer betjänta av vinstsumman?

Tjenare.

En sorti som var lika ynklig som tragisk att se.