Snälla, bli inte ”Paradise hotel”
Publicerad 2016-04-17
Kristoffer Bergström om veckans ”Mästarnas mästare”
Ingemar Stenmark satt i 90 grader i elva minuter.
Magdalena Forsberg satt i tretton minuter.
Världsrekordet innehas av en medelålders kvinna som heter Thienna Ho och lyder 11 timmar, 51 minuter och 14 sekunder.
Äntligen lite tävling.
Två veckor utan nattduell var mer än nog. Så intressanta är inte Anders Eriksson och Kennet Andersson att deras käbbel kan fylla en timmes trivsel-tv. Det behövs ett element av oro, ett damoklessvärd, en stundande eliminering.
Micke Leijnegard är skicklig på att renodla förutsättningarna inför grenarna. Pedagogiskt upplyser han att ”kampen om immunitet står mellan Kennet och Inez. Heidi däremot måste satsa högt”.
Det kan inte vara lätt att piska upp spänning i ett program som spelades in för ett halvår sedan, men ska den behållas borde de sluta med skådespeleriet. Medan Inez stegar fram mot boulebanan klipps vi till en annan scen där hon säger ”nu är jag på Björnjakt”. Hon har alltså blivit ombedd att efteråt, eller i en paus, låtsas vara tillbaka i tävlingen och återge hur tankarna går. Och det sker i presens: det är NU hon är på jakt, fast vi alla fattar att det var förut.
Greppet är så vanligt i realityvärlden att vi knappt reagerar längre. I en studio säger kockaspiranten ”nej, min sås kokar över, hur ska jag lösa det här?” fast maten redan bedömts och kallnat. Långt efter parceremonin i Paradise mantrar hotellgästen ”snälla ställ dig bakom mig”, vilket klipps in som en röst från himlen medan den snygge killen velar mellan stolarna.
Mästarna spelar sällan rollen som sig själva, men det sker någon gång per avsnitt – och det motverkar alltid sitt syfte. Spänningen sjunker när vi kryper in i Anders huvud. Känslan av tävling, att det nästan är idrott, punkteras.
Och utan drama återstår bara prestationer. Peter Forsberg simmar 26 meter under vatten (världsrekordet är 206 meter). Anders Eriksson sitter nio minuter i 90 grader (världsrekordet är nästan tolv timmar). Deltagare förstår inte taktiken i nimbi utan plockar kulor som glada barn tills två-tre återstår.
Jag menar inte att Mästarna är dåliga, de är superbra, men vad som gett dem unika karriärer kan accentueras ännu tydligare. Här har vi Sveriges tjurigaste tävlingsmänniskor. Be dem inte skådespela. Lyft inte upp prestationerna till något de inte är. Låt dem bara tävla, tävla, tävla.