Leijnegard: Det är obegripligt

Zandra Lundberg

helskärm

”Mästarnas mästare” är SVT:s kronjuvel.

Men programledaren Michael Leijnegard är oförstående till succén:

– För mig är det helt obegripligt.

Prisbelönt.

Miljonpublik.

På bara tre säsonger har ”Mästarnas mästare” seglat upp som en av de starkast lysande stjärnorna i SVT:s tablå.

Men när programmet rullar i gång på söndag räknar Michael Leijnegard, 47, med platt fall.

– Inför varje år känner jag ’nej, det kommer inte att gå ett år till, det kan omöjligt hålla, publiken kommer att svika’. Jag är alltid rädd för det.

När han fick höra talas om programidén första gången så var han ytterst tveksam.

– Det var en chef som frågade om jag ville åka utomlands och jobba. Det lät ju spännande, tills jag fick veta vad det handlade om.

”Låter inte så kul”

Leijnegard härmar sin egen skeptiska ton:

– Vänta nu? Ska vi göra ett program med gamla idrottare. Det låter väl inte så kul ...

Det han då lite hånfullt kallade ”programmet med gamla idrottare” drog 1,5 miljoner tittare redan på premiärkvällen, en tisdag. Det går att jämföra med kanalens flaggskepp ”Allsång på Skansen” som i somras snuddade vid samma siffror.

– Jag får nypa mig i armen fortfarande. Jag vet inte riktigt vad det är vi har gjort som är bra, men jag ser ju att det funkar.

Hur kan du fortfarande inte förstå att det är en succé?

– Det är min hjärndöda personlighet som säger mig att det är så. För mig är succén helt obegriplig. Delvis har jag svårt att fatta det just för att jag är inblandad, säger han och skrattar.

Om du ställer dina tvivel åt sidan, vad tror du det är som gör ”Mästarnas mästare” till en sådan framgångshistoria?

– Om jag ska försöka hitta grundförklaringen så är det nog att tittarna för första gången får se de här sportstjärnorna njuta av sina karriärer. Man sitter hemma och ser Stefan Schwarz nästan rörd till tårar. Det är lite samma koncept som gör ”Så mycket bättre” så bra.

Blir du rörd av programmet?

– Ja, jag ryser när jag ser de stora idrottsögonblicken. Och det har nog hänt att jag gråtit någon gång hemma när bara frugan sett.