– Det är ingen dans på rosor

Joacim Forsén

Här praoar Nöjesbladets reporter som gitarrist i Torgny Melins: Det är bara att se glad ut

TROLLHÄTTAN. Am I a dansbander?

Yes, I am!

Nöjesbladets reporter Joacim Persson packade kostymen, stämde gitarren och ringde värmlänningarna Torgny Melins.

Ett par dagar senare stod en rockgitarrist på scen i Trollhättan – som dansbandsmusiker för en kväll.

Torgny Melins hinner bara pressa in sin buss mellan Göta älv och spelställets huskroppar innan utrustningen pumpar ut ur dansbandscontainern.

Bastanta högtalare och instrument rullas ut ur bussen. Låda efter låda fyller lastkajen.

Snabbt inser jag att det här med dans är ingen dans på rosor. Här är det hårt jobb som gäller.

Glatt rotar bandet fram bussens största och tyngsta last – ljudanläggningens hjärta.

Ett par kvadratmeter stort mixerbord ska baxas från garageplanet, genom hela det Folkets husliknande Scandic-hotellet Swania och ta den trånga hissen upp till festsalen som snart ska fyllas av 700 danssugna Torgny Melins-fans.

Tacksamt tar jag emot uppdraget tillsammans med den lika glädjande informationen att bjässen väger runt 200 kilo. Uppskattningsvis är jag dessutom knappt skalpen högre än vidundret – att styra den mot scenen är med andra ord förenat med livsfara.

Och finanskris.

– Det är ingen fara, den kostar bara en halv miljon, säger sångaren Tommy Pettersson och ler lika brett som sin värmländska.

Jag vinglar mig fram genom hotellets korridorer fram till hissen innan bandets gitarrist och kapellmästare Torgny Melin försöker tona ned uppdraget.

– Så mycket är det inte. Det rör sig nog bara om ett par hundra tusen kronor.

Okej. Då så.

Manliga groupies

Trollhättan ligger bedövat av småstadens lördagsångest och ett dystert novemberdis, men en våning upp pågår en febril verksamhet. En tom scen fylls sakta med bussens utrustning.

Själva kom medlemmarna hem sju på morgonen efter fredagens spelning. Nu är klockan strax efter ett men varken väder eller bristen på sömn märks på humöret. Bandets oneliners haglar medan regnet hänger i luften. Precis som historierna och pikarna till varandra.

Snart inser jag vem som står i fokus för de hjärtliga glirningarna.

Torgny tar mig åt sidan för att dra en av dagens otaliga vitsar.

– Vet du vad man kallar manliga groupies? Trummisar.

Samtidigt åker en stor backdrop med bandets logotyp upp längst bak vid scenen. När personalen på spelstället berättar att dansbandet Flamingos ville ha sin trummis bakom skynket i stället för framför, tar Tommy chansen direkt.

– Ja, det hade vi tänkt också.

Själv försöker jag varva högtalarlyften med att anteckna alla musikerskämt. På mobilen.

Då får Tommy syn på mig:

– Är du trummis eller? Han brukar alltid ta upp sin mobil så fort det är dags att bära grejer.

En van hackkyckling

Under tiden kämpar hackkycklingen Peter Nordhström med att bygga ihop den järnram som ska bli hans trumpodium på scenen.

Han ser van ut. Det är rättvist att beskriva hans arbete som ihärdigt.

Men skenet bedrar. Åtminstone om man frågar hans dansbandskollegor.

– Det där gör han bara för att ni är här, säger saxofonisten Stefan Haglund och skrattar.

Två timmar senare är allt på plats, ljudet kollat och med 25 års rutin slappar Torgny Melins sig i form på hotellrummet.

För mig börjar däremot ångesten att krypa sig på ordentligt. Jag drar mig tillbaka för att öva några sista gånger på bandets publikfavoriter ”Dansbander” och ”Snart är det lördag igen” – de två låtar som jag snart ska kliva upp och gästa med som gitarrist.

Strax före Torgny Melins första paus är det dags. Publiken har strömmat till ordentligt och med gitarren i handen lirkar jag mig förbi dansparen längst fram.

Hjärtat trappar upp.

Ett fullt golv vill ha dans

Ett halvt liv präglat av tuffa rockriff i replokaler och obskyra metal-gig i England betyder inte ett skit nu. Framför mig står ett fullt golv med glada par som vill ha glädje och dans, dans, dans.

Tommy presenterar mig för publiken men i mitt huvud ekar bara visdomsorden från Torgnys och mitt första telefonsamtal: ”Det gäller bara att se glad ut. Dansmusik handlar om glädje”.

Tio minuter senare kliver jag snabbt av scenen och pustar ut. Haveriet uteblev. Slirade kanske på några ackord, men det är idel glada miner på hotellrummet i pausen.

– Ska vi se det här som en anställningsintervju, så du hänger med oss sen? Vi har en massa gig nästa vecka, det blir Birka på torsdag, säger Torgny och insisterar på att jag ska vara med på hela nästa 45 minuter långa set.

Att jag inte övat in en enda låt ser inte bandet som något hinder.

– Det handlar om tre ackord, det är bara att sätta dem i rätt ordning, säger Tommy.

En vilsen praoelev

Kompromissen blir att hoppa in på samma låtar igen senare under kvällen. Och att kanske, men antagligen inte, repa in Teddybears ”Hey boy” medan jag väntar.

När Torgny Melins åter igen vinkar upp mig är ”kanske” bortglömt. Sekunderna före inräkningen presenterar bandet ”Hey boy” som nästa låt och jag vänder mig snabbt mot Torgny och skakar på huvudet. I panik.

Tommy räddar rutinerat den vilsne praoeleven.

– Vi har fått en request här uppe så vi kommer att köra ”Dansbander” i stället.

I kalabaliken halkar jag två band snett på gitarren innan jag några sekunder senare är på banan igen. Lätt stressad tar jag mig igenom låtarna och smyger av scenen. Dansbandskarriären får vara över.

Klockan närmar sig tre på natten. Mitt emellan kvällens avrundande öl och nedpackningen av miljonmixern tackar jag för mig.

Torgny Melins ska fylla bussen och dra hem till Värmland för ett par spellediga dagar.

Mitt dansbandsäventyr är över men deras fortsätter.

Snart är det lördag igen.