”Allsång på Skansen” står och stampar

Stefan Sköld

Nöjesbladets Stefan Sköld om tisdagens Allsång

Conchita Wurst må resa sig som en fenix.

Men allt faller ändå platt när Petra Marklund går i klyschfällan.

När vi nu avverkat program sex av åtta så kan man slå fast att ”Allsång på Skansen” inte mår värst bra. Trots ett godkänt program i går så står ”Allsång på Skansen” med sin föryngringsstrategi och stampar i samma gamla hjulspår genom att plocka in det mesta från årets Melodifestivaler, Eurovision-vinnaren, nåt traditionellt (Anna Stadling) och ett kreddalibi (Weeping Willows).

SVT har ju i flera år med mestadels misslyckat resultat pressat in artister, komiker och skådisar som programledare i diverse program. Melodifestivalen är ett annat exempel på detta (Marie Serneholt, Danny Saucedo, Helena Bergström osv). Om jag hade varit en etablerad programledare på SVT så hade jag blivit förbannad över att de största jobben alltid går till folk utan erfarenhet.

För att få i gång ett underhållningsprogram krävs en programledare. Petra Marklund må vara en säkrare sångare än någon av sina föregångare, men hennes förmåga att föra ett intressant samtal med gästerna är begränsad. Det blir ofta för inövat, inställsamt och lite väl många ”wow vilket ös”. När hon frågar om Conchita Wurst gillar Sverige och sen översätter lite väl överenergiskt att ”ja, Conchita gillar Sverige”, så vill man skänka henne en guide till intervjukonstens mest ointressanta klyschfrågor.

Nog för att ”Allsång på Skansen” inte är ”Uppdrag granskning” men för att man ska intressera sig för ännu ett Alcazar-medley så krävs en ledare med lite vassare käft och tajming för att balansera upp übermyset.

Om man ska dra en parallell med ett annat prime time-program så har jag svårt att tro att TV4 skulle slänga in en dansare som programledare för ”Let's dance”. De har en David Hellenius som med humor och distans kan balansera upp klämkäckheten i glitterjippot.

Tänk en Hellenius eller Carina Berg på Skansen. De kanske inte sjunger så bra men när SVT fattar att allsång inte handlar om skönsång så kanske de också kan lyckas vända den dystra tittartrenden.

Klass

Weeping Willows ”We're in different places” är en stor låt. Och viktig i det glättiga mixen.

Pass

Bevara oss från fler Panetoz-plågor som ”Efter solsken”