Anteckningar från semesterlandet (1)

Uppdaterad 2013-11-21 | Publicerad 2006-07-04

Klockan är tjugo i sex på morgonen när jag hittar ett bylte på en av klipporna längst ut i väster. Det är Romeo och Julia, tätt omslingrade och i djup sömn trots att solen redan står högt. Jag smyger förbi i vördnad för den eviga kärleken och sänker mig naken ner i havet, mitt i ett stim förvånad fjärsing.

På vägen hem går jag med de där irriterande friska stegen som signalerar en som minsann tänker hålla sig i form även på semestern. Pigga morgondopp varje morgon. Det spricker redan dag två.

Fotbolls-VM är glesare men roligare. Var Sverige verkligen med? Nu står tv:n i fönstret mot altanen där vi sitter med havskräftor och vin. Frankrike leker med brassarna, med en flintskallig fotbollspensionär i spetsen. Allt är möjligt. Livet är en fest. Allons enfants.

Sedan barnsben har jag dykt men med stigande ålder blir det svårare. Jag står på klippan och tittar ner. Det är kanske fyra meter men det känns som om någon har sänkt vattnet sen förra året. Gör ett jackass-dyk! skriker den minste. Jag sväljer. Och dyker. Ännu en gång, ännu ett år.

Sista dagen före semestern summerade doktor Åke resultatet av årets kroppsprovning och det är lika förbluffande varje gång när han säger att allt ser perfekt ut. Alla värden ligger där dom ska. Kroppen mår bra, åtminstone i teorin.

Det är något konstigt med att sjunga ”ta mig till havet” när man redan är där. Eller ”blå blå vindar och vatten” när det är allt man ser omkring sig. En metaupplevelse. Vi svenskar har uppenbarligen ett behov av att bekräfta sommaren. Som om den skulle försvinna om den inte fick ständiga kärleksbetygelser. Så vi sitter där på våra klippor och stränder, skrålande repertoaren från Taube till Gessle. Fast ombord på gästhamnens segelbåtar är det James Blunts provocerande sentiment som ekar ur ljudanläggningarna. Öronkräks.

Svennis får ett nytt jobb. Ett glädjebesked för arbetsförmedlingen i Torsby.

Cancerfabriken går för högtryck. Folk solar som om ingenting hänt. Vet dom inte att solen är livsfarlig? Det känns att den är ännu starkare nu än för bara tio år sedan. Dom kunde lika gärna lägga sig direkt på utegrillen.

Opinionsbildningens algblomning Almedalsveckan lär ha börjat. Göran Persson lösgör sig och pratar upp det gröna folkhemmet, men när vi ringer Orusts kommun för att diskutera en ny soptunna får vi veta att den kostar fyratusen. Tack, men nej tack. Vi håller oss kvar i det rostiga folkhemmet.

Anders Westgårdh

Följ ämnen i artikeln