Här tar Ahmad ett sista farväl

MALMÖ. De flydde för kärlekens skull. För att få vara tillsammans och inte låta deras familjer skilja dem åt.

Nu har Ahmad begravt sin fru och sina två barn:

– Det gör otroligt ont.

helskärm

Ahmad Shakib, 33, står på huk vid gravens öppning vid den muslimska gravplatsen i Malmö och håller ett tag om marken. Den andra täcker hans mun.

Flera meter ner ligger träkistan med hans fru Hasinah Quraishi, 31, och deras två barn, 1 och 2 år.

– Det gör ont i hjärtat, säger han.

Han ville ge dem en muslimsk begravning och bad därför om att få deras kroppar körda 110 mil från Örnsköldsvik.

Afghanistans ambassad i Stockholm bekostar allt.

”Blev kär i henne”

Aftonbladet har under de senaste veckorna berättat om hur hans fru och två barn blev påkörda av ett tåg i Trehöringsjö utanför Örnsköldsvik och dog – och om hans kamp om att få komma till Sverige och ta ett sista farväl.

Deras historia börjar dock långt tidigare, för sex år sedan i Kabul i Afghanistan.

Där han för första gången såg henne i en park.

– Jag blev kär i henne. Hon fick mitt telefonnummer så hon kunde ringa mig, säger Ahmad.

De ville gifta sig av kärlek och förstod att det skulle innebära vissa svårigheter. Att framför allt Hasinahs familj skulle protestera.

– Vi visste att det fanns en viss risk, men inte att det skulle vara på den här nivån.

Första barnet dog

Ahmad var målare och hade en egen firma med ett par anställda. Han berättar att det gick bra och att han hade det utmärkt ekonomiskt.

Med deras kärlek förändrades allt.

– Från den dagen som vi träffades och gifte oss skapade vi fiender. Vi träffades genom att vi älskade varandra. Det var inte familjernas vilja. Det var vår. Kärleken mellan oss.

De sattes på flykt. Under sex år flyttade de runt i olika städer i Afghanistan. Undan från fruns familj. De var aldrig kvar på samma ställe särskilt länge. Han försörjde under tiden familjen med olika ströjobb.

För ett år sedan fick fruns familj fast Ahmad i Kabul.

Han drar med fingret snabbt mot sin högra arm, hugger mot bröstet och böjer sig fram och visar ett ärr i bakhuvudet.

– De misshandlade mig. Jag fick knivskador och slag mot huvudet.

Mitt i tumultet förlorade han medvetandet. När han vaknade upp var hans 5-årige son död.

Pengar räckte inte till alla

Det sista Ahmad kommer ihåg är att han bar honom i sin famn.

Antingen tappade han honom eller så fick sonen också slag mot huvudet.

– Han blev mördad. Det blev bara värre och värre för varje dag. Vi var tvungna att fly.

Därför lämnade Ahmad, hans fru och deras två andra barn Afghanistan för nio månader sedan. Först kom de till Iran, sedan Turkiet och efter några försök lyckades de ta sig in i Grekland.

– Meningen var att jag skulle rädda min familj. Deras liv. Inte mig själv. Jag har alltid tänkt på dom.

De hittade snart en människosmugglare i Aten. Deras besparingar räckte dock inte till hela familjen.

– Det räckte bara till min fru och mina två barn. Därför skickade jag dem hit och jag stannade i Grekland.

I början av året anlände Hasinah och barnen till Sverige och blev placerade vid en flyktinganläggning i Trehörningsjö.

– Vi valde Sverige framför andra länder på grund av att det var lugnare och ett mindre land.

Oklart vad som hände

Tanken var att han skulle komma efter om de fick uppehållstillstånd i Sverige eller om han fick råd att själv ta sig över.

Familjen hann vara på svensk mark i 15 dagar innan den tragiska tågolyckan. Dottern hade varit sjuk länge och i ren desperation gav sig mamman ut i kylan för att få hjälp. Ingen annan på flyktingförläggningen talade dari. Tolken besökte henne bara på tisdagar. Det här var en lördag.

Vid tågövergången i Trehörningsjö blev hans familj påkörda. Polisen rubricerar ärendet som en olyckshändelse. Lokföraren ska både ha signalerat och försökt bromsa men uppgett att det inte hjälpte.

Inget vittne har sett hela förloppet och polisen har inte kunnat fastställa vad som egentligen hände.

Inte heller Ahmad vet.

– Hon älskade mig väldigt högt och sa alltid att hon älskade mig mer än sina barn. Jag kan inte tänka mig att hon hade självmordstankar, säger han.

Vill få vara dem nära

En vän till familjen, Nofal Azimi, har rest till Malmö från Salzburg i Österrike för delta i begravningen.

Även han avfärdar självmord.

– Om hon hade de tankarna, varför hade hon då ansträngt sig, efter alla svårigheter, att komma till friheten. Hon kunde få en bra framtid. Hon kunde redan ha begått självmord i Afghanistan eller Turkiet eller Grekland, där de hade det svårast. Hon var ett steg närmare lyckan, säger Nofal Azimi.

– Inom loppet av de år som vi varit tillsammans har vi upplevt många svårigheter och hade aldrig en tanke om det.

Ahmad har inga anhöriga i Sverige. Ändå har många afghaner visat honom sitt stöd.

På begravningen sluter drygt 100 personer upp och visar sin solidaritet, många från den afghanska kulturföreningen i Malmö. Folk har även rest från Stockholm. Många har tagit ledigt från sina jobb.

– Alla som har hört om det kommer hit. Eftersom han har ingen annan, säger en av dem.

Ahmad ställer sig upp och ber om att få delta i ceremonin. Han tar en av spadarna och häller ner jord på brädorna som de satt upp för att skydda kistan. Ett spadtag i taget. Efter tre stycken lämnar han spaden vidare.

– Jag är förkrossad över att se min familj begravas. Men jag har en känsla av lättnad. Det var skönt att äntligen få jordfästa dem.

I går besökte han dem på bårhuset i Malmö.

– Det gjorde väldigt ont i hjärtat. Jag älskade min fru och mina två barn otroligt mycket.

Han vet inte vad han ska göra nu men hoppas få stanna i Malmö. Om sex dagar går hans visum ut.

– Min största önskan är att jag får tydlighet och förklaring över händelseförloppet. Min andra är att jag inte tas för långt bort från mina barn.

Inom loppet av ett år förlorade han sin hela familj. Nu vill han allra helst få vara dem nära.