Özlem, 23, räddades ur rasmassorna efter 16 timmar
Publicerad 2023-02-10
KAHRAMANMARAŞ. Özlem slängde armarna om sin lillebror när lägenheten började skaka.
Huset kollapsade och de var fast under rasmassorna – i 16 timmar.
– Jag tog en sten och slog och slog för att någon skulle höra mig, säger hon.
23-åriga Özlem ligger på rygg i sjukhussängen i Kahramanmaraş.
Hon är omtumlad, mörbultad, men vid liv.
Klockan 04.17 natten mot måndag vaknade hon av att hela huset skakade. Hon visste direkt att det var en jordbävning. Hon har känt det förut. Många gånger.
Men det här skalvet var annorlunda.
– Jag lade mina armar runt min lillebror och kastade ner oss på golvet, mellan två sängar. Fönstren krossades och jag kände att något föll på mitt huvud.
Då rasade huset. Som en hiss i fritt fall. Någon minut senare låg Özlem och hennes 14-åriga lillebror fastklämda under betongen.
– Jag började skrika och hörde människor ovanför mig ropa efter hjälp. En av dem var en liten pojke. Jag lyssnade efter min mamma och pappa, men kunde inte höra deras röster.
PLUS: Här har marken flyttats flera meter
”Låg så tunga saker på oss”
Till slut kunde hon höra att människor ovanför henne räddades och drogs ut ur vraket.
– Jag tog en sten och slog och slog för att någon skulle höra mig.
Hon höll om sin bror samtidigt som det värkte i hela kroppen.
– Allt gjorde ont i hela kroppen. Nacken, benen, magen. Det låg så tunga saker på oss.
Efter 16 timmar märkte hon att någon grävde och grävde. Ljudet kom närmare och närmare. Det visade sig vara en kompis till Özlem.
– Jag mår bra idag efter omständigheterna och jag tackar gud för det och för att jag blev räddad. Om min kompis inte hade kommit kanske jag inte hade levt idag. Jag är så tacksam.
Özlems har flera frakturer men kommer att bli återställd. Hennes bror har flugits vidare till en annan del av landet. Hon vet inte hur det har gått för hennes mamma och pappa.
Frustration vid sökinsatser
Några kilometer bort från sjukhuset är ett helt kvarter i spillror. Det påminner nästan om en krater, krigsliknande scener. Höghus efter höghus som totalt demolerats och tak och golv ligger packade på varandra. Kvar är en blandning av tegel, cement och betong. Och kanske fortfarande människoliv.
Grävmaskinerna hugger tag i rasmassorna. Lokalbor river och drar ut föremål som vittnar om den vardag som fanns för några dagar sedan. En skolbok, ett halvt biljardbord, en sko. En man i tunn dunjacka och sneakers har fått tag i en cirkelsåg och fem andra kastar undan armeringsjärnen han sågar sönder.
En sjuksköterska står redo och en kvinna kommer fram och frågar henne;
– Tror du att de kommer hitta dem levande?
– Jag vet faktiskt inte.
Chanserna sjunker ju längre tiden går, särskilt efter 72 timmar. Hoppet börjar sina och frustrationen växer. Två män hamnar i bråk och andra civila tvingas gripa in och lugna.
Ett stenkast därifrån grips en kvinna av panik. Hon skriker hysteriskt och skäller ut räddningsarbetare som inte söker i kvarlevorna av det hus där hon saknar fyra familjemedlemmar.
– Varför gör ni inget? Varför gör ni inget? Där är mitt bord, där är mitt hem, där inne är mina barn. Vad väntar ni på?
Bakom henne bär fem män en kropp på en filt. En av dem skakar på huvudet hela vägen fram till en bil som står och väntar.
”Kan inte acceptera sanningen”
Efter 82 timmar händer något osannolikt mitt i all tragik. En flicka i lågstadieålder hittas levande. Hon har ceriserosa tröja och byxor och greppar tag i båren när hon förs till ambulans.
På en av gatorna har sex flerfamiljshus stått uppradade på led. Mellan 8 och 12 våningar på varje byggnad. Fem av dem rasat ihop, eller vält rakt ner i den intilliggande parken.
I den parken sitter nu Şeref, 65, och torkar tårarna med sin flerfärgade sjal. Här har hon suttit dygnet runt i fyra dagar i väntan på mirakel. Hon är mormor till 16-åriga Yaren och 25-åriga Berna som låg och sov i ett av husen när jordbävningen slog till.
– Jag ber dag och natt för flickorna. Berna har just tagit examen. Hon har blivit advokat och ser så fram emot det. Yaren är så duktig och vill bli doktor. Mitt hjärta är krossat och jag bryr mig inte om något annat än att de kommer tillbaka till oss.
Bredvid henne står Zahinde, 47. Mamma till Berna.
– När jag hör att folk hittas vid liv hoppas jag lite till. Jag kan inte acceptera sanningen, säger hon.