Bill Murray förvandlar mig till en impad tönt
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-08-24
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Jag står på en nattklubb i Stockholm. Jag har just fått korn på Bill Murray och känner hur jag långsamt förvandlas till en impad tönt. Bill Murray, min stora idol ända sedan 90-talsfilmen ”Måndag hela veckan”.
Jag vill gå fram och säga hej, men jag vågar inte. Han står och garvar och hajfajvar med Jesper Parnevik, mannen med världens läskigaste reptilögon. Parneviks ögon är som två vita pärlor. Han ser ut som en svårt starrsjuk kissemisse. Jag är rädd för Jesper, rädd för att han ska klösa ögonen ur mig om jag kommer nära.
Men så kommer Murray åt mitt håll, han ska just passera mig och då bryter jag in i hans körbana. Jag blockerar honom. Jag är värre än de där jobbiga Greenpeacekillarna som står med block i hand på gator och torg. Och jag säger: ”Mr Murray, you are my favourite actor in the world, and it is a great pleasure meeting you.”
Han tittar upp på mig, för han är rätt kort, och säger ingenting alls. Och så ger han ifrån sig den patenterade Murraylooken. Blicken som signalerar att han både är uttråkad och ointresserad, det ironiska leendet som säger att han är hånfull och sarkastisk. Plötsligt befinner jag mig mitt i ”Lost i translation”, så känns det. Han ger samma blick till mig som han ger till reklamfilmsregissören som vill att han ska säga konstiga saker. Och jag tänker: ”Jag är inte värdig ens hans avsky!”
Och så lyfter han på sina ögonbryn, säger ”allrigthy then ...” och vandrar vidare. Möjligen är det det största jag har upplevt.
Dagen efter läser jag i Expressen att Bill Murray senare samma natt åkt fast för polisen. Han har kört en golfbil från nattklubben till hotellet på Stureplan. En polisbil har slagit
på saftblandaren och rusat fram mot bilen. Som om han vore en mördare.
Bill Murray ombes att blåsa i alkomätaren, men vägrar. Han argumenterar, säger att det var väl inte så farligt, men polisen är av nazistisk sort och vägrar släppa detta kändisbyte. Murray blir intagen till polisen, förhörs i fem timmar och de tar hans blodprov. De förnedrar honom för att han har kört en golfbil i några hundra meter. De ser inte humorn i det. Det gör mig förbannad. Så fungerar den svenska polisen. De får nys om att en storstjärna är i stan och så sätter de span på honom, följer varje steg han tar och hoppas på ett snedsteg.
Att sätta dit Bill Murray är en fjäder
i hatten för svenska polisen. Det är sorgligt, för dagen efter händelsen blev den en världsnyhet. Och nu vet alla stjärnor världen över att Sverige ska man akta sig för. Och Bill Murray träffar jag väl aldrig igen. Det är polisens fel. Allt är svenska polisens fel.