Jag kunde fly från tortyren

helskärm

Tillsammans med Dawit Isaak startade Semret Seyoum 1997 den oberoende tidningen Setit i Eritrea.

Han greps och torterades men lyckades till slut fly till Sverige. Nu bor han i Stockholmsförorten Farsta.

Här skriver han själv om deras gemensamma drömmar om en fri tidning och om hur regimen krossade både deras självkänsla och visioner.

Mitt namn är Semret Seyoum. Redan i ungdomen, 1978, gick jag med i Eritreanska Folkets Befrielsefront (EPLF), som nu i praktiken regerar landet. Eftersom jag var omyndig skickades jag först till revolutionsskolan.

Efter 13 års tjänst inom befrielsefronten fick jag uppleva när mitt hemland Eritrea blev självständigt i maj 1991. Men än i dag väntar jag på den frihet som jag förleddes att tro att jag skulle få uppleva i ett fritt och självständigt Eritrea.

Den utlösande händelsen inträffade strax efter nyårsfirandet 1994, när studenterna återvände från det ovanligt långa lovet. En officiell skrivelse från presidentens kansli damp ned med ett dekret om att alla frihetskämpar och veteraner från befrielsekriget skulle lämna universitetet och återvända till sina respektive ministerier eller militära förband.

Just vid denna avgörande tidpunkt i mitt liv började jag grunna på den ambitiösa idén att grunda en privat­ägd, oberoende tidning. Det var också då som jag började tänka egna tankar och utgå från mina egna perspektiv – fram till dess hade jag bara följt med strömmen, förblindad av den dogmatiska ideologin. Just den här händelsen gav mig en skrämmande inblick i hur framtiden skulle bli för mig, min familj och mitt land.

Jag tog upp idén att starta en fri tidning med min kollega Aaron Berhane, också han en krigsveteran. Vi drog genast igång arbetet. I enlighet med presslagen från 10 juni 1996 grundade vi tidningen som fick namnet Setit. När den kom ut den 21 augusti 1997 var Setit landets första oberoende tidning.

Vår väg skulle visa sig vara full av stötestenar, bland annat greps och förhördes jag och sex andra journalister av säkerhetspolisen hösten 2000.

I maj 2001 – när Eritrea firade sin tioåriga självständighetsdag – började nationalförsamlingen upplösas. Det var första gången som högt uppsatta militärer och ministrar, som kom att kallas 15-gruppen (G15), var beredda att ge uttryck för sina åsikter och ställa presidenten till svars. Det var av största vikt för oss som självständig tidning att berätta om detta för läsarna.

Det fick vi göra i fyra månader. Sedan inföll den mörkaste dagen i vårt unga lands historia, dagen då dess demokratiska och konstitutionella framtid grusades. Tisdagen den 18 september 2001 greps och häktades G15-medlemmarna och alla oberoende tidningar tystades.

Telefonen ringde på mitt kontor, jag svarade omedelbart. Det var en röst som jag inte kände igen.

–?Bered er på en lång marsch i exil, vänner! sa mannen och slängde på luren.

Jag var minst sagt uppskakad.

En knapp vecka senare, söndagen den 23 september 2001, började de statliga säkerhetsstyrkorna slå till mot journalister på alla fristående tidningar. Aaron Berhane och jag tvingades gå under jorden.

Klockan fyra på morgonen den 6 januari 2002 tog vi, precis som den anonyma telefonrösten hade förutspått, de första stegen mot ett liv i exil. Vi begav oss mot grannlandet Sudan.

Vi hade nästan kommit över gränsen när vi plötsligt insåg att vi hade stött på en eritreansk patrull. Gränsvakterna ropade:

–?Vem där?

De väntade inte på svar utan började skjuta skarpt åt vårt håll. Avståndet mellan oss och de nitiska vakterna var så kort att vi bara hade bråkdelar av en sekund på oss att reagera. Vi visste att dessa vakter inte bara följde sin order till punkt och pricka, utan gärna gick ännu längre.

Vi sprang i olika riktningar. Aaron Berhane lyckades komma ur skärselden och tog sig efter en lång och besvärlig resa till säkerheten i Sudan.

Själv hade jag dessvärre ingen chans, eftersom det var mig vakterna valde att jaga. Fyra av dem skrek åt mig att stanna och hotade mig med höjda skjutvapen. Läget var hopplöst, så jag gav upp. De frågade om jag var beväpnad. Jag svarade nej. De högg tag i mig och beordrade mig att ta av skorna. Sedan muddrade de mig och tog mina pengar och allt annat jag hade på mig.

Därefter började misshandeln. Allt haglade över mig: sparkar, knytnävsslag, skallningar. Barfota och bakbunden fördes jag tillbaka till Girmayka. Där band de samman mina händer och ben tills de möttes bakom ryggen, och kastade mig på marken under natthimlens stjärnor. Jag hade inte något under mig eller på mig som kunde skydda från ökenkylan. Så låg jag hela natten.

Vid soluppgången förde de mig till ett läger som heter Hadish Me-asker. Där ersattes repet runt mina händer av kraftiga bojor.

Som så många andra, både före och efter Eritreas självständighet, var jag livrädd. Jag började undra om detta var det sista kapitlet i mitt brokiga liv: en död utan vittnen, utan någon som fick höra slutet på min berättelse.

När jag först kom till fånglägret Hadish Me-asker var det inte mycket till anstalt. Men sedan byggdes det snabbt åtskilliga underjordiska shellas, fängelsehålor som knappt var större än en vanlig säng.

Jag låstes in i en av dem och så började flera månaders plågsam isolering. Rummet låg i ständigt mörker, mina händer var alltid bakbundna och jag var alltid barfota. Jag fick inte närma mig någon annan fånge när jag släpptes ut ur cellen för att uträtta mina behov eller äta.

Maten bestod enbart av vattniga linser. Om man vägrade äta togs man ut i den stekheta sanden och utsattes för en mängd fysiska bestraffningar tills man var utom sig av förtvivlan.

Vid ett tillfälle under mitt isoleringsstraff fick jag nedskrivna förhörsfrågor och beordrades att besvara dem skriftligen:

Hur började du med oberoende journalistik?

Varifrån fick du pengarna?

Vem gav dig idéer och liknande stöd?

Vilka var de oberoende tidningarnas svagheter och misstag?

Har du några råd till staten beträffande hanteringen av de oberoende tidningarna?

Jag förklarade mycket tydligt att vi grundade tidningen med hjälp av pengar som vi hade fått av staten för att etablera oss i samhället efter att ha lämnat armén.

Efter åtta månader i Hadish Me-asker buntades jag ihop med hundra andra fångar i en lastbil. Vi fördes till ett fängelse i de västra utkanterna av huvudstaden Asmara. Där fängslades vi parvis, så att den enes vänsterhand kedjades samman med den andres högerhand. Det var inte svårt att räkna ut vad som skulle hända om det inträffade någon olycka. Men vår säkerhet var knappast det viktigaste.

På morgonen den 9 januari 2003 släpptes jag.

Kort efter min frigivning blev jag tvångsinskriven i militären utan lön och utan särskild uppgift. Jag vände mig upprepade gånger till ledningen för att få betalt och för att bli överförd till justitie­departementet, vilket passade bättre med mina kvalifikationer.

Men det hjälpte inte och var i själva verket orealistiska krav med tanke på att jag fortfarande var ständigt övervakad av säkerhetstjänsten. Trots det slutade jag aldrig att tänka på att än en gång försöka lämna landet, oavsett följderna. Jag bidade min tid – och i september 2004 lyckades jag ta mig över gränsen till Sudan.

Efter ett år i Sudan kunde jag med hjälp av FN:s flyktingkommissariat UNHCR resa till Sverige.

Ända sedan jag släpptes ur fängelset där jag suttit många månader i isoleringscell har jag genomlidit ett psykiskt trauma. Jag plågas av bilder av tortyr och övergrepp i Hadish Me-asker. En del nätter känns det som om jag är kvar i det gudsförgätna fånglägret, men när jag vaknar inser jag att jag inte längre är där och andas ut av lättnad och tacksamhet.

Med min erfarenhet av fängelselivet har jag inte svårt att föreställa mig vad alla fängslade journalister, G15-medlemmar och andra samvetsfångar genomlider. Låt oss hoppas att vi en dag återser dem levande och fria. Än så länge är det faktiskt bara en person som vi säkert vet är vid liv: Dawit Isaak.

Jag ber därför alla berörda att hjälpa till att förmå myndigheterna i Eritrea att bevisa att dessa fångar fortfarande lever och att tala om var de finns. Därefter är det dags för nästa steg.

Översättning: Johan Erséus