Tävlingen om att vara sämst
Normalt tävlar länder om att hamna högst i alla rankningar vare sig det handlar om skolresultat eller livskvalitet.
Därför känns det en aning märkligt att från sidlinjen betrakta den tävling som pågår i att vara sämsta alternativ för flyktingar.
Senaste inslaget i detta mästerskap är de lagar som Danmark klubbar i dag som innebär att flyktingar får återförenas tidigast efter tre år och måste lämna ifrån sig smycken och värdesaker utöver vigselringar och rent personliga tillhörigheter.
Danska regeringen hävdar att de bara behandlar asylsökande på samma sätt som danska socialbidragstagare. Den som har råd ska helt enkelt bidra till sitt eget uppehälle.
Danmark har också börjat med tältläger för flyktingar trots att man inte har någon brist på normala boenden.
Allt detta syftar till en enda sak. Flyktingarna ska välja att söka asyl någon annanstans än i Danmark.
Danskarna är långtifrån ensamma. Så gott som alla länder i Europa gör nu vad de kan för att flyktingarna inte ska välja just deras land när de söker asyl. Holland har redan infört att ekonomiska tillgångar konfiskeras. Åtminstone två tyska delstater gör samma sak.
Färgglada armband
I Cardiff i Wales införde man att obligatoriska, färgglada armband måste bäras av flyktingar, annars skulle de inte få någon mat. Något som togs bort först när media uppmärksammat saken och ansvariga insåg de obehagliga associationerna till Nazi-Tyskland.
I Middlesborough i England målade en säkerhetsfirma alla dörrar till flyktingboenden i en klarröd färg. Något som bidragit till att boenden attackerats.
Sedan tidigare har ett antal länder öppet deklarerat att de inte vill ta emot några flyktingar, särskilt inte om de är muslimer. Dit hör Slovakien, Tjeckien, Polen, Ungern med flera forna öststater. Få väljer därför att söka asyl där.
Det nya är att även länder som tidigare haft en mer generös attityd mot flyktingarna under trycket av den fortsatta flyktingströmmen drar åt tumskruvarna.
Vägrar erkänna
Österrike sätter ett tak för antalet flyktingar. Sverige har genom att införa id-kontroller i praktiken stängt gränsen. När även traditionellt flyktingvänliga länder inför begränsningar betraktas det som mer ok även för andra att skärpa kraven ytterligare.
Det underliga är att Danmark, Sverige och många andra hävdar att de fortfarande har en generös flyktingpolitik och följer de internationella asylreglerna. Trots att det är uppenbart att nästan ingen längre vill ta emot alla de flyktingar som fortsätter komma.
Danmark, Sverige och övriga tar hellre den hårda internationella kritiken som riskerar att svärta ner ländernas normalt snövita varumärken.
Pendeln har svängt från ena extremen, helt öppen dörr för flyktingar, till den andra extremen, släpp in så få som det bara går.
Dyrt
Delvis handlar det om att samhällsapparaten i de tidigare mer generösa länderna satts under sådant tryck att det blivit både svårt och väldigt kostsamt att förse flyktingarna med bostäder, skolor, sjukvård och uppehälle.
Men oviljan handlar också om att långtifrån alla som kommer betraktas som genuina krigsflyktingar. Många ses som ekonomiska flyktingar som passat på när Europa öppnat dörren på glänt.
Regeringarna tar också hänsyn till en allt högljuddare opinion i sina hemländer om att begränsa flyktingströmmen.
Det blir alltmer uppenbart att asylrätten bara är absolut i teorin. I praktiken begränsas den av ländernas förmåga och vilja att ta emot flyktingar.
Budskapet är: "Sök gärna asyl men inte här".