Ingen blev klokare efter toppmötet
BRYSSEL. Båda sidor fick tillfälle att markera sina positioner.
Men ingen blev så mycket klokare.
Storbritannien verkar medvetet förhala ett utträde i hopp om att kunna pressa de övriga länderna att ge britterna extra fördelar.
Det var inte precis stora famnen som mötte David Cameron när han träffade de 27 övriga EU-ledarna. Stämningen pendlade mellan att vilja straffa landet för att man röstat för att lämna och ett litet halmstrå av hopp om att det kanske inte behöver bli en brexit.
Själv hade den brittiske premiärministern ett bistert ansiktsuttryck när han lämnade toppmötet. I dag får han inte vara med. Då ska de övriga 27 i enrum diskutera hur man ska behandla den väntade utträdesansökan.
Vill ha besked
EU-ledarna tryckte på hårt för att få ett besked av Cameron om när britterna tänker utlösa artikel 50. Men den brittiske premiärministern vägrade att låta sig rubbas.
Det är hans efterträdare som får bestämma den saken. Om det blir favoriten Boris Johnson, ledare för brexitkampanjen under valrörelsen, så kan det dröja ett tag. Johnson verkar mer eller mindre ha gått under jorden sedan brexitsidans överraskande seger i fredags i förra veckan. Han tillbringade helgen med att spela cricket och att skriva sin vanliga söndagskolumn i Daily Telegraph där han på fullt allvar hävdade att Storbritannien kommer att vara kvar i den inre marknaden men utan att behöva ta emot EU-migranter och utan att betala någon avgift till EU. Ett arrogant önsketänkande som fått flera regeringschefer i EU att koka av ilska.
I övrigt försöker Johnson tona ner de högt ställda förväntningarna på alla fördelar som brexit skulle ge enligt de löften som han själv var med och utfärdade i valrörelsen.
Samtidigt har han via nära men anonyma medarbetare spridit budskapet att om han väljs till ny ledare för de konservativa så behövs det inget nyval. Johnson anser att segern i EU-omröstningen ger honom tillräcklig legitimitet. Något långtifrån alla håller med om.
Hoppas på att anullera folkomröstningen
Många hoppas rentav att de uppslitande inbördeskrigen inom både labour och de konservativa ska leda till nyval och en möjlighet att annullera folkomröstningen. Inom övriga EU verkar många tolka den brittiska oviljan att lämna en formell utträdesansökan som en öppning för att brexit kanske inte behöver bli av.
Men långbänken kan också vara ett sätt att försöka pressa de övriga 27 till eftergifter. EU vill uppenbarligen ha en snabb skilsmässa. Genom att dra benen efter sig håller Storbritannien EU som gisslan. För varje dag som går och osäkerheten består så minskar förtroendet för EU som institution och unionen destabiliseras.
Ju längre tiden går utan att något händer desto högre kommer tonläget att bli mellan britterna och övriga EU. Som alla skilsmässor riskerar även denna att bli rörig och uppslitande trots alla ord om försoning.