Kriget i Syrien snart i Libanon
Wolfgang Hansson: Militära närvaron oerhört påtaglig – delar av Beirut rena befästningen
BEIRUT. Framför ingången till parlamentet ligger taggtråden i mångdubbla rader. Stridsvagnar står parkerade i närheten.
När regimkritiska demonstranter skriker slagord på gatan svarar polisen med stora avspärrningar och vattenkanoner.
Libanon mår uppenbarligen inte särskilt bra.
Det beror inte främst på de högar med ruttnande sopor som förpestar miljön på många platser i centrala Beirut och ute i landet. Sopskandalen är bara symptom på den förlamning som drabbat den politiska beslutsprocessen i Libanon. Den har bidragit till att utlösa en folklig vrede men på djupet är det mer grundläggande missförhållanden som befolkningen fått nog av.
Libanon har trots 14 försök inte lyckats tillsätta en president på ett och ett halv år. Något val har inte hållits sedan 2009. Istället har de sittande politikerna förlängt sina egna mandat. Utan att för den skull lyckas bli beslutsmässiga.
Parlamentet är helt uppdelat efter sekteristiska linjer med det Iranstödda shiamuslimska Hizbollah på ena sidan och den sunnimuslimska Hariri-rörelsen på den andra. Till det ska läggas de kristna grupperna.
Krig eller fred?
Hizbollah strider inne i Syrien på diktatorn Assads sida medan de sunnimuslimska grupperna, som har stöd av Saudiarabien, vill se samme Assad störtad.
Nu kan man inte ens ena sig om så basala frågor som var nästa sopstation för huvudstaden Beirut ska ligga. Det var samma sekteristiska strömningar som låg bakom det 15 år långa inbördeskriget som tog slut 1990.
Många fruktar att kombination av kriget i Syrien, flyktingkris och revolt mot regeringen ska leda till en återgång till den sekterism som utlöste inbördeskriget.
Om jag inte visste bättre skulle jag nästan tro att man redan är där.
För att vara ett land som inte är i krig är närvaron av militär och kraftiga säkerhetsarrangemang oerhörd påtaglig.
När vi reser längs de stora vägarna norrut och mot Bekaadalen stoppas vi i en antal militära vägspärrar bemannade av soldater med automatvapen. Överallt finns en stor militär närvaro.
Röntgar bil
För att besöka försvarsdepartementet måste vi passera flera checkpoints, åka genom en anordning som röntgar vår bil och ovanpå detta kryssa mellan ett stort antal stridsvagnshinder. Då är vi framme vid informationsdisken så att vi kan framföra vårt ärende.
Delar av centrala Beirut är rena befästningen. Militär vaktar nästan alla offentliga byggnader. Glänsande ny taggtråd har rullats ut för att hindra arga medborgare att klättra över murar och stängsel. För att ytterligare visa styrka står stridsvagnar uppställda på strategiska platser.
För många vanliga libaneser är arga. De vill ha nyval för att få politiker som är beredda att överge den sekterism som förlamar landet.
Senaste månaderna har demonstrationerna avlöst varandra. Den här dagen har polisen svarat med att spärra av vägar med stora betongblock. Bakom dem står bilar med vattenkanoner parkerade. På sidogatorna gör sig hundratals kravallpoliser redo för strid.
Jag kan inte påminna mig något annat land där jag i fredstid sett så mycket säkerhet.
Libanons öde
– Det är inte säkert att Libanon kan hålla sig utanför kriget, säger Ziad, 33 som deltagit i demonstrationerna ända sedan starten. Vi känner redan hur det spiller över på Libanon. Vi som demonstrerar vill ha en verklig förändring och bryta med den gamla sekteristiska politiken.
Slagorden dånar ut över torget som nu är fyllt av människor.
– Ner med makten! Ner med makten!
Libanon är numera det enda exemplet i Mellanöstern där olika muslimska och kristna inriktningar lever i fred sida vid sida. Än så länge verkar de länder som har ett stort inflytande över Libanons öde ha bestämt sig för att man vill låta det skyltfönstret leva vidare. Men vad händer om de ändra sig?