”Att vara utan pengar är ju alltid värst för barnen”

Annika Sundbaum-Melin om att fattig kan vem som helst bli

Från stjärnjournalist till desperat jobbsökande white trash-morsa – som hon själv kallar sig – på sex år.

– Jag hade aldrig trott att jag skulle vara där jag är nu, livet kan spricka snabbt, säger Annika Sundbaum-Melin, skribent och tidigare Aftonbladet-medarbetare.

Uppdrag gransknings reportage om barnfattigdomen i Sverige har i veckan engagerat ledarsidor såväl som allmänhet.

I ett upprört Debatt fick representanter för Rädda Barnen, Bris och Majblomman åter igen möta UG-reportern Janne Josefsson.

Att ifrågasätta antalet fattiga barn, en kvarts miljon enligt Rädda barnen, har engagerat svenska folket.

En av dem som rytit till mot Janne Josefssons reportage är tidigare Aftonbladet-skribenten Annika Sundbaum-Melin.

– Det handlar om en social utsatthet. Att det inte finns mat och mjölk i kylskåpet när ens barn kommer hem, att jag köpt ett TV-spel och sedan inte haft pengar till mat resten av veckan. Att behöva stå och gråta hos Frälsningsarmén och kyrkan och få pengar därifrån. Det är att gå dit med mössan i handen, jag är tacksam men det är förödmjukande. Att behöva låna pengar av vänner, vilket är värre än att behöva låna av släktingar.

Har lett till isolation

Annika Sundbaum-Melin beskriver det "som en felvänd karriär-resa". Från fribiljetter till premiärer och gratis inträde till mängder av punk- och rock-konserter, och nu:

– Jag har isolerat mig. Går inte ut. Jag har ett stort hål i käften efter att en tand lossnat, skorna ser ut som något Gud glömde och man har inte råd att bjuda tillbaka.    

Sex år har gått fort.

– Jag gick ju från att bo i en toppfräsch fyra i centrala Sundbyberg till en sketen tvåa, eller, hrm, en betydligt mindre lägenhet, i Rissne. Barnen fick lämna allt, grannar de växt upp med, vänner. Här i Rissne förvånar ju jag, för man förväntas inte ha åsikter om hur saker sköts här i samhället. Vi tillhör inte dem som förväntas rösta i kommunalvalet! 

Annika Sundbaum-Melin poängterar att mer hänsyn bör tas till faktumet att barnen alltid är  oskyldiga till familjens ekonomiska situation.

– Samtidigt som det är barnen som drabbas allra värst.

Ett ödesår

2006 var året då "allt började gå åt helvete". Lägenheten brann ned, hennes mor dog, hon fick en ADHD-diagnos och sjukskrevs på halvtid.

– När man är ung fattar man inte att det kan gå åt helvete. Det är klart att det kan hända vem som helst. Du kan bli sjuk, arbetslös, drabbas av sorg, bli lämnad... Har du då inget social skyddsnät... Inga vänner eller familj som kan täcka upp för dig. Då spricker den världen ganska snabbt.

"Barnen har alltid det värst"

Annika Sundbaum-Melin vet att hon inte är ensam i sin situation. Hon poängterar att hon inte skyller på samhället, och att hon vet att många har det värre än hon själv.

Barnen har många gånger bett om sådant de velat ha - utan att hon kunnat ge dem det.

– Jag har sagt som det är. Men hur ska de kunna förstå? Det som de har fått har de fått av sina kontaktfamiljer. 

Annika Sundbaum-Melin, som bland annat skrivit boken "Singel i Sumpan", vill helst av allt bara jobba.

– Jag har insett att det jag kan, det är att skriva. Och det ska jag göra också, boken heter Fattigt fetto från förorten och ska handla precis om det jag varit med om. Men när allt handlar om att hitta boende och få ihop till en försörjning, då är det svårt att få ro till skrivande.

"Det kan hända dig"

– Det är klart att det här kan hända vem som helst. Du kan bli arbetslös, drabbas av sorg, bli lämnad... Har du då inget social skyddsnät... Inga vänner eller familj som kan täcka upp för dig. Då spricker den världen ganska snabbt.