Emmy fick dödsdom – skrev tal till sin egen begravning

Malin Wigen

Förra året fick Emmy Lundberg, 27, ett anfall på sitt dåvarande jobb i Australien – det visade sig att hon hade en hjärntumör. Läkaren sa att hon kunde dö inom ett år, skriver Värnamo Nyheter.

– Jag grät och var arg samtidigt. Jag tyckte det var hemskt att han sa så – att jag kommer att dö.

Förra sommaren arbetade Emmy Lundberg på ett café i Australien. Det var där, den 24 juli, hon fick sitt första anfall. En dam som beställde juice av Emmy fick något annat, dessutom slog hon fel i kassan.

– Jag kände mig jätteförvirrad och hjärtat slog väldigt snabbt. Det kändes som jag stod mitt i en jordbävning. När jag satte mig ned domnade höger ansiktshalva och höger arm bort. Sedan fick jag en äcklig smak i munnen, jag ville spy upp det.

Under helgen fortsatte anfallen och arbetsgivaren beordrade henne att besöka vårdcentralen. En kollega till Emmy sa att det kunde vara stress, något som avfärdades av läkaren. Han misstänkte att det var migrän eller epileptiskt anfall.

– Det lät jättekonstigt tyckte jag. Jag hade inte ens epilepsi.

Fick ett till två år kvar att leva

När Emmys tillstånd blev värre tog hennes dåvarande pojkvän henne till akuten där hon fick undersökas direkt. En läkare kom med provresultaten och hade en bekymrad uppsyn.

– Han pratade i medicinska termer så jag förstod inte vad han sa, men min kille började gråta.

Emmy fick veta att hon förmodligen hade en hjärntumör, vilket hon fick bekräftat några dagar senare. Och efter en biopsi stod det klart – Emmy skulle ha cancer resten av livet.  

Skrev en bucketlist

Därefter fick hon ännu ett tungt besked. En strålningsläkare konstaterade att tumören satt fel och att de inte skulle kunna operera den.

– Han sa att i värsta fall så har jag ett till två år kvar att leva. I bästa fall femton år. Jag frågade om det fanns någon i min ålder med samma cancer, då sa han att det fanns en som numera satt i rullstol, säger hon och fortsätter:

– Allt mitt hopp försvann. Jag grät och var arg samtidigt. Jag tyckte det var hemskt att han sa så – att jag kommer att dö.

Emmy var inställd på att dö och började att förbereda sig.

– Jag skrev ett tal till min egen begravning och skrev hur begravningen skulle vara. Jag hade allt förberett allt. Sedan skrev jag en bucketlist.

Emmy hade önskemålet om att det skulle vara en rolig begravning där det skulle serveras en jättegod tårta.

– Jag gillar att resa så jag ville att min aska skulle planteras med ett äppelträd vid en flygplats så att äpplena kunde åka var som helst.

”Jag vill bränna tumören och stampa på askan”

I Sverige kom vändningen. Där träffade hon världens bästa kirurg på Universitetsjukhuset i Linköping, menar hon. Han sa: ”Man kan inte säga hur lång livstid man har. Det är ingen som vet”.

Även läkaren såg att tumören satt dåligt till men han hittade en väg in till den – genom att operera i vaket tillstånd. Efter en höst fylld av mediciner och anfall fick hon genomgå operationen den första december. Hon opererades fyra timmar i vaket tillstånd och åtta timmar som nedsövd.

– Jag ville ha min tumör i en burk så att jag kunde bränna den och stampa på askan. Jag ville att den skulle känna det jag har känt. Men jag fick den inte.

När hon vaknat upp från operationen kunde hon bara säga ”ja”, ”nej” och ”skitsamma” och hennes minne var dåligt. Men dag för dag kom språket tillbaka till henne, även om det inte är helt återställt än.

”Ibland gråter jag, sen reser jag mig”

Idag, nästan ett år efter operationen, försöker hon leva som andra 27-åringar. Hon har bland annat hunnit resa till London, Toulouse, Paris och snart bär det av till Dubai.

– Jag kommer att ha cancer hela livet men vill inte att tumören ska hindra mig från att göra någonting. Ibland gråter jag men då reser jag bara mig igen nästa dag, säger hon och fortsätter:

– Jag försöker vara positiv. Jag kan ju inte välja om jag vill ha den här sjukdomen eller inte.

Nu längtar Emmy mest efter att få börja jobba, men hon tror att det kommer att bli svårt att hitta någon som vill ta emot henne.

– Man får försöka få jobb där de behöver någon som har min sjukdom. I framtiden vill jag verkligen jobba med barn som har cancer och berätta om cancer på ett positivt sätt – det går att gå igenom det.