Ökning av kriminella avhoppare pressar kommuner

Tungt bagage, psykiska besvär och oklara framtidsutsikter. Dessutom jagade av både gamla fiender och tidigare vänner.

I våldsvågen ökar antalet kriminella som vill hoppa av. Men kommunerna som ska ta hand om dem börjar få svårt att hitta någonstans att placera dem.

I takt med att våldsvågen spridit sig över landet ökar också antalet som vill lägga det kriminella livet bakom sig. Förra året fick Polismyndigheten 124 ansökningar från kommuner om statliga pengar till avhopparverksamheten. Hittills i år har det kommit in fler än 166 ansökningar.

Det är kommunernas socialtjänster som är ansvariga för avhoppare. De samarbetar med polisen, som gör en hot- och skyddsbedömning. Att lämna det kriminella livet bakom sig kan vara farligt. Förutom de tidigare fienderna man hade, riskerar man dessutom att få de tidigare vännerna efter sig.

Mycket stöd behövs

– Det är en målgrupp som har levt utanför samhället, som behöver mycket stöd under lång tid, säger Lina Blombergsson, avdelningschef för stadsövergripande sociala frågor på Stockholms stad.

Staden arbetade förra året med cirka 50 personer med den högsta hotbilden. Bland de med högst hotbild har Stockholm inte sett någon ökning av intresset för att hoppa av. Varför det är så vet man inte säkert.

– Men man kan fundera på om det handlar om att hoten börjat riktas mot de anhöriga till de gängkriminella; ”Om jag hoppar av, vad händer då med dem”?

Avhoppare har ofta sömnsvårigheter, missbruksproblematik, psykisk ohälsa och neuropsykiatriska funktionsnedsättningar – förutom att man har har ett kriminellt beteende, berättar hon.

– Så det är väldigt mycket man behöver hjälp med, utöver att man behöver hjälp med att skyddas från att bli upptäckt och kanske dödad, säger hon.

I bland behöver personerna flyttas till en annan del av landet, där man förutom att få skydd också behöver få vård och annat stöd. Det är inte ovanligt att de lider av posttraumatisk stress, efter att ha utsatts sig själv och andra för våld.

– Många är inte mottagliga för annan typ av insats eller behandling innan de fått en traumabehandling. Det kommer det bli angeläget att få till den, oavsett var personen befinner sig i landet, säger Johanna Kumlin, enhetschef för kunskapsutveckling på Socialstyrelsen.

Stockholms stad placerar sina avhoppare på skyddade boenden med stödåtgärder. Enligt Lina Blombergsson kan det ta två–fyra år innan avhopparen är färdigbehandlad, och kan stå på sina egna ben.

Problem att hitta bostad

Då kommer nästa problem, när personen ska skaffa bostad, arbete och etablera sig i samhället.

– Vi kan inte riskera att personen blir bostadslös. Sätter vi den på gatan är risken väldigt stor att hen återfaller. En annan utmaning är arbetsmarknaden, det finns få som vill anställa en person som finns i belastningsregistret, säger Blombergsson.

I dag är det upp till kommunerna att själva lösa placeringen av avhoppare. Det finns ingen nationell samordning, förutom den bedömning som Polismyndigheten gör. En del kommuner tar hjälp av privata aktörer, andra samarbetar sinsemellan. Det finns också en oro att oseriösa aktörer ska kliva in.

– Det är ett problem att hitta bostäder, det har kommunerna absolut uttryckt, särskilt när det är ett ökat tryck på placeringar som vi ser nu, säger Johanna Kumlin.

Det kan bli svårt att motivera kommuner som inte själva drabbats av gängkriminalitet att ta emot avhoppare. Å andra sidan är det kanske bara en tidsfråga tills de själva påverkas.

– Många fler kommuner kommer att bli berörda än de med särskilt utsatta områden, som man haft fokus på tidigare. Antingen för att det finns anhöriga där eller för att kriminaliteten rör sig, säger hon.