Ljuger för döttrarna: ”Deras pappa dödar människor”

Soldaten Stanislav, 35, längtar hem. Han vill inte mer.

Varje dag ljuger han för sina döttrar, de har ingen aning om vad han gör på jobbet.

– Jag vill inte att de ska veta att pappa dödar människor.

DONBASS.
– Kill, kill, kill, kill…

35-årige Stanislav mumlar ordet för sig själv medan han scrollar. Skärmen är det enda som lyser upp hans ansikte i det kompakta mörkret.

– Kill, kill, kill…

Klippen han bläddrar bland är inspelade av drönare, ovanifrån, och visar hur han dödat ryssar med ett par knapptryck. En ”kill”.

I videorna syns hela förloppet: Hur granaten släpps, faller, och landar i ett explosionsmoln på en rysk soldat som vrider sig i dödsplågor i flera sekunder.

Det finns hundratals likadana filmsekvenser i mobilen, att döma av Stanislavs snabb­svajpande tummar. Soldaterna brukar tuppa sig inför varann med sina läckraste fullträffar.

– Kill,… Dessa dödas i dag, imorgon kommer nya, säger han.

– Kill, kill… här!

Han stannar på en bild av två småflickor. Döttrarna Dasha, 8, och Anastasia, 3, i matchande rosa pyjamasar. Klockan är 23.03. Hemma har barnen sannolikt redan gått och lagt sig.

– Jag saknar min familj. Tänker på dem varje kväll. Varje dag startar med att jag tänker på dem. På morgnarna ringer jag min fru och säger: ”Allt är bra, jag går till jobbet”, på kvällarna säger jag: ”Allt är bra, går och lägger mig”.

Stanislav, eller ”Stas”, som alla kallar honom, sitter på sin sovsäck i en under­jordiskt rum där han bor med 15 andra soldater. Det stinker av cigarettrök och av eld från kaminen. Han är tunnare än en surfbräda, med insjunkna kinder som framhävs av skuggorna.

Stas har varit här i två veckor. På dagtid är han drönaroperatör, gömd 500 meter från närmsta fiendesoldat.

På bordet intill har han sin standarddiet: druvjuice, energidryck och nikotin. Det blir två cigarettpaket per dygn.

Bredvid tältsängen har Stanislav sin arbetsbänk där han bygger granaterna till dödsdrönarna.

Han gräver bland skruvmejslar och saxar, får fram ett hjärtformat suddgummi med Hello Kitty ur verktygslådan, studerar det länge i handflatan.

– När jag kom hit stoppade jag handen i byxfickan, och kände ”Vad sjutton är detta?”. Det visade sig vara dottern som smugglat ner suddet i hemlighet, ler han.

Aftonbladet har fått möjlighet att sova en natt med Stanislavs enhet i den hemliga källaren vid frontlinjen. För att ta oss hit släcks alla lampor på bilen de sista kilometrarna. Vi har kört genom becksvart terräng, med en soldat som hittar vägen enbart med mörkerkamera på taket.

Allt för att ryssarna inte ska avslöja deras senaste sovplats.

Huset där soldaterna bodde häromveckan har bombats de senaste dagarna. Därför måste de flytta, från källare till källare, i övergivna hus vid fronten.

Smällarna mullrar i horisonten, som konstant påminnelse om att kontaktlinjen aldrig är långt borta.

Ruslan, 45, klättrar ner på den skrangliga stegen till källaren.

Han fimpar i en kaffeburk och letar fram en bild på en flervåningstårta med tecknade valpar från barnprogrammet ”Paw Patrol”.

Han ska beställa den till sin yngsta dotter som fyller fyra om ett par dagar.

– Jag hoppas verkligen jag kan åka hem då, säger han.

Första barnet fick han som 16-åring. Då gifte han sig även med sin fru, sin skolbänkskärlek. De var det yngsta paret att gifta sig i hela Ukraina på den tiden, och var tvugna att få specialtillstånd av statsrådet.

I dag är han fembarnspappa.

Ruslan hämtar teckningarna han fått med sig till fronten. Håller dem som om de vore Oscarstatyetter. En gul elefant från femåriga barnbarnet, och en prins från sin blivande fyraåring, Kira.

Ännu en soldat kommer ner för stegen och berättar att Putins armé bombar en by i närheten. Nyheten tas mest emot med en axelryckning.

Ruslan vänder sig mot mig med allvarsam blick.

– Vi hör explosioner hela tiden. Särskilt i dag, när jag hörde att du skulle vara här, och en fiendedrönare flög över oss – då tyckte jag att du inte borde komma. Det är mycket problem här, de kommer till höger och vänster. Ja, jag visade dig väl splittret?

Han rotar fram en splitterbit, i järn, stor som ett knivblad. De hittade den i trädgården i morse.

Enligt fembarnsfarsan Ruslan, som är van vid hemmastök, funkar det bra att bo med mer än ett dussin andra soldater i en trång källare. De flesta är unga killar. Det händer att de kivas om triviala saker, som disken.

– Ibland blir vi arga, men vi stöttar alltid varandra. Det finns hopp för alla här. Varenda axel är en broder.

Soldaten Mykyta ställer sig med benen i kors, lutad mot en av våningssängarna, och lyssnar medan Stanislav, ”Stas”, predikar från sovsäcken. Plötsligt låter den hemlängtande tvåbarnspappan snarare upprymd, nästan mallig, när han talar om hur ryssarna är kanonmat för Putin.

– De kommer för att dö i flock. Det är kul för oss, som ett spel. Det är bara att döda dem – låt oss döda två, tre. Det är som ett kul spel!

Räknar du hur många du har dödat?

– Det går inte att hålla räkningen.

Klockan närmar sig midnatt.

Katten Milka stryker kring de fötter som sticker ut ur sovsäckarna.

Tandborste och tandkräm ligger kastade bland granater på en byrå.

Någon tittar på tv-serier på mobilen, en annan ringer hem. Snarkningarna stegrar i rummet. Men Stanislav är vaken.

När Ryssland inledde sin storskaliga invasion för ett år sedan bad han frun Kate att ta barnen och dra till Polen.

”Utan dig åker vi ingenstans”, blev svaret. Istället bor familjen kvar i de något lugnare delarna av landet, medan Stas slåss i öst.

– Mina barn saknar mig väldigt mycket. Jag vill åka hem. Men jag kan inte, för Ryska federationen försöker fucka oss. Det kan de inte, säger han på engelska, varje ord laddat med frustration.

Hans äldsta dotter, Dasha, har mycket problem i skolan just nu, berättar han.

– För hon behöver mig – hon behöver sin pappa. Anastasia saknar mig också. Hon förstår inte vart hennes pappa åker.

Han pausar.

– Jag tror de kommer förstå när de växer upp. Just nu förstår de inte. Hur kan man säga till sina barn att man ska åka i krig? Jag vill inte säga det. Istället säger jag att jag ska till jobbet varje dag.

Så de vet inte?

– Nej, de förstår inte. Jag vill inte att mina barn ska tänka ”min pappa dödar människor”.

– Ingen borde egentligen döda någon. Men jag kan inte inte döda dem. För då kommer de till mitt hus, dödar min fru. Dödar mina barn. Förstör mitt hus. Och fuckar upp mig.

Han gör det inte för pengar understryker han. Pengar betyder ingenting längre. Före tiden i armén drev han eget företag, köpte hus, bil, sparade en slant.

Nu dödar han, för sin familj och för landet, säger han.

– Bara vi krigare förstår varandra, säger han.

– Folk kan inte hjälpa oss. Efter kriget kommer vi få stora problem; ingen psykolog, ingen terapi i världen kan hjälpa oss.

Hur menar du?

– Jag är påverkad. Det har varit…hemskt, säger han eftertänksamt, försiktigt.

– Vi måste veta hur vi ska leva efter detta. Utan att döda, utan artilleri, utan granater och befälhavare.

Stas börjar gnida händerna, letar efter orden. Skrattar nervöst. Suckar.

– Vi måste kunna gå vidare. Vi måste leva våra liv, gå framåt. Glömma allt bakåt.

Är det något särskilt du tänker på?

– Jag vet inte, jag vet inte. Ingen kan hjälpa oss.

Lång utandning.

– När jag startar mitt liv igen efter kriget är det första jag ska göra – eller försöka åtminstone – att finna en psykoterapeut. För jag vet inte hur jag ska göra detta, och sedan återgå till ett vanligt liv igen.

Klockan är 01.23.

I kaminen håller glöden på att falna. Stanislav har tre timmar på sig att sova innan han ska upp för fler ”kills”. Det gör inget, säger han. När han var positionerad i Kiev sov han en timme per vecka.

– Vi sov knappt på en hel månad. Vi jobbar dag, natt, natt, dag. 20 minuter sova, jobba, 20 minuter sova, jobba igen.

– Här! Här är min energi, säger han och grabbar tag i den svarta flaskan med en liter svart koffeinpumpad läsk.

Han klunkar två gånger, och vänder sedan sitt magra ansikte nedåt i den röda sovsäcken.

Tre timmar senare hörs de första viskningarna i källaren. Det är fortfarande nattsvart klockan 04.43, när två tunga kängor dunsar upp för trästegen.

Pappa Stas åker till jobbet igen.