Skyhög skrytkvot när Moser snackar
Uppdaterad 2015-07-06 | Publicerad 2015-07-05
Edvard Moser är hjärnforskare. Om han får för mycket fritid någon gång får han gärna undersöka hur det är ställt med min hjärna som inte kan höra vad norrmän och danskar säger när de försöker prata svenska. Alla andra brytningar går fint. Men idag är det mitt jobb att lyssna på Edvards norsksvenska.
Jag kan ha missat livsavgörande ögonblick.
Hjärnan och beteendet, minnet och lokalsinnet. Hur hänger allt ihop?
Tanken är att han med utgångspunkt i den lilla pojken Edvards barndom ska försöka förklara för oss och sig själv hur han blev den framgångsrika forskare han är idag.
Han växte upp i det norska bibelbältet, tillbringade mycket tid i församlingshuset, bedehemmet, hittade ett bokhav fyllt av vetenskapsböcker och fortsatte via ett bergspass på vägen till gymnasiet.
Gymnasiet blev en dröm, helt plötsligt var det tillåtet att vara engagerad i skolarbetet, helt plötsligt var det inte så konstigt att vara en pojke som vet avståndet mellan solen och samtliga planeter i kilometer.
En vetgirig plugghäst med omättligt läsintresse hittade hem och fick träffa lärare som trodde på sina elever.
”Jag ska leva tills jag får se dig vinna nobelpriset” sa en lärare. Hoppas att han hittar något annat att leva för nu. För det var ju så, att han 2014 bordade ett flygplan som Edvard Moser och gick av som Edvard Moser, Nobelpristagare. För i ankomsthallen stod en kvinna med blommor. Men innan blommorna och priset hade Edvard gjort sin militärtjänstgöring i Kautokeino och träffat sin hustru och kollega May-Britt. De åkte till en vulkan och förlovade sig, sedan ville de bryta gränserna mellan fysiologi och psykologi.
Och så blev det 2005 och genombrottet kom. De fantastiska gittecellerna fanns plötsligt där och nio år senare kom belöningen, en blomsterkvast i en ankomsthall, ett sms från nobelkommittén:
”Ring mig!”