"Fjorton år efter Fadimes död har ordet hederskultur nått svenska domstolar"
Publicerad 2016-01-21
En enskild modig människas historia kan förändra världen. Så vill jag tänka i dag när Fadime Sahindals minne hedras. Det hon berättade om hederskultur har till exempel betydelse för en dom i Vänersborgs tingsrätt förra månaden.
En ögonöppnare var det när Fadime för 14 år sedan mördades av sin pappa utanför en lägenhet i Uppsala där hon i smyg träffat sin mamma och småsystrar: han riktade en pistol mot henne, tog tag i hennes hår och avlossade två skott.
Sedan följde en förfärlig debatt där debattörer menade att berättelser om hedersvåld spred rasism och islamofobi.
Men en förändring påbörjades. Hedersrelaterat våld upphörde inte, tvärtom, men långsamt erkändes ordet, trängde ända in i svenska domstolar.
På mitt bord ligger en dom från Vänersborgs tingsrätt från 2 december. En man döms till en månads fängelse för olaga hot mot sin dotter, ett brott som normalt skulle ge böter. Men tingsrätten skriver: "Tingsrätten anser att de hot som uttalats uttalats mot bakgrund av en hederskultur som innebär ett högre straffvärde."
Föräldrarna hade fått veta att dottern haft sex med sin pojkvän, paret måste gifta sig, dottern skulle annars vara "som ett trasigt glas", oanvändbar, sa de i rätten. Mamman slog sönder ett skåp, gick runt i lägenheten med en kniv och sa: "jag ska döda honom". Pappan sa att även dottern måste dö.
Pappan dömdes till en månads fängelse, mamman fick villkorligt. Och ordet "hederskultur" skrivs in. Det kan till och med vara första gången i en dom om olaga hot.
Fjorton år tog det. Ordet "hederskultur" står förstås inte i lagtexten som försvårande omständighet, ingen praxis fanns, men tingsrätten resonerar att flickan hade skäl att ta hoten på allvar. Hon riskerade att dödas. Det har bevisligen hänt tidigare.
Det hände ju Fadime.
Fadime träffade jag aldrig. Vi bytte några ord på telefon en gång. Felaktigt påstås ofta att hon framträdde överallt. I själva verket några få gånger, första gången i Aftonbladets Cecilia Gustafssons intervju, men framförallt i Marianne Spanners starka dokumentär.
Sedan blev det för farligt för Fadime att sýnas.
Så blev hon martyr. Så sa domprosten Tuulikki Koivunen Bylund på en även för mig oförglömlig begravning i Uppsala domkyrka. Martyr: en som med sitt liv fått plikta för sin tro.
Jag värjer mig mot ordet. Fadime ville leva, inte dö. Någon sanning äger det förstås. Fadime satte avtryck, hon förändrade vårt sätt att se världen, från norr, genom maktskikten i Stockholm, ner till Vänersborg. Hon blev bara 26 år.