”Servitören hatar mig för att jag vill äta asiatisk mat med bestick”
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2007-04-27
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Jag sitter på en restaurang mitt på Stureplan som heter East. East är engelska för ett väderstreck, men också svenska för ett kissnödstrendigt ställe där man gärna ska sitta för att se och bli sedd om man vill vara någon i Stockholms innerstad. Det är ett perfekt forum för nätverkande – man sitter där och plötsligt ser man en viktig bekant och det blir glada utrop av typen ”nämen hallå där!” och så kanske lite kindpussar på det.
Det kissnödiga folket kindpussar naturligtvis inte varandra rent fysiskt, de bara markerar pussen genom att böja sig framåt och så säger de ”MOA” på ena kinden och sedan ”MOA” på den andra och så tindrar de och säger
”vilken snygg blus”. Det är ofattbart
patetiskt, alltsammans.
Men maten är mycket god på East och för dagen beställer jag lätt halstrade tonfiskfiléer som kommer in blygdläppsrosa och glänsande vackra på tallriken. Jag ser mig omkring på bordet efter bestick, men hittar bara en skål med pinnar. ”Skulle jag kunna få en kniv och en gaffel”, säger jag till en servitör som fladdrar förbi och hela hans person stelnar till. Han ler mot mig, men det är inget vänligt leende jag har att göra med. Det är ett leende som man kan tänka sig att en amerikansk bomullsplantage-ägare på 30-talet stillsamt skulle avfyra mot sin tjocka, svarta, snälla kokerska Rosa-Lee efter att hon av misstag spillt nässelsoppa på vita duken under middagen.
Servitören hatar mig för att jag vill äta asiatisk mat med bestick. Så otrendigt. Så nollkolligt. Så tänker han, men han säger ”naturligtvis” och piper iväg.
Jag ser mig omkring på uteserveringen och upptäcker hur alla förfinade människor äter sin eleganta asiatiska mat med sina pinnar. Pinnarna far oerhört fort över tallrikarna, som om hela bunten tagit privatlektion hos han gubben med vita skägget i ”Karate Kid”. De här människorna är förmodligen bättre på att äta ris med pinnar än vad kineserna är själva. De har lärt sig och fogat sig i den kissnödiga normen, den som säger att om man går på asiatisk restaurang så äter man dem med idiotiska träverktyg.
Nå. Servitören kommer tillbaka med besticken. Han släpper dem på bordet så att de landar med ett skrammel. Jag svär på att han gjorde det med flit. Stora delar av uteserveringen vänder sig om mot mig och mina bestick lyser upp stället som en tandrad i en massgrav.
Det uppstår ett mummel. Detta mummel utgör summan av ljuden från när 50 kissnödiga personer dömer mig på en och samma gång.
Och jag sitter där och blir förbannad och tänker: ”De har pinnar. Men jag har en kniv. Och jag hugger först.”