”Jag sparar på hjärtslagen, de kan vara bra att ha”

Jag brukar läsa svårtillgängliga svenska poeter. Inte för att jag nödvändigtvis gillar det, utan mest för att jag har upptäckt att det i sociala sammanhang fungerar att droppa ett litterärt citat lite då och då.

Om mina vänner talar om att de är höstdeppiga kan jag till exempel säga att ”ångest är min arvedel” och därmed informera vännerna att jag kan min Pär Lagerqvist.

Men så satt jag häromdagen och läste diktaren Tomas Tranströmer och fann denna rad: ”Någon gång i livet händer det att Döden kommer och tar mått på människan. Han försvinner omedelbart. Men kostymen sys i det tysta.”

För första gången i mitt liv fick det här tramset de kallar poesi sann mening. Dessa tre rader sammanfattar hela min syn på döden. Den är på väg och den kan komma fortare än vi anar.

Jag är 30 år gammal, men min dödsångest är kolossal.

Jag stannar upp, blundar och tänker på döden ett tiotal gånger om dagen. Och tro inte att jag ser ett vackert ljus med änglar och fågelsång. Jag ser blod och bilolyckor och min bror som gråter.

All denna rädsla startade när jag för några år sedan läste att ett genomsnittligt hjärta slår 250 miljoner slag. Sen orkar det inte mer, sen lägger det av och då ligger man där död.

250 miljoner slag.

Tänk efter. Det är inte mycket. Det gäller att hushålla med dem. Därför är jag numera noga med att aldrig motionera i onödan, det går åt så mycket hjärtslag då.

Jag ser till att inte hamna i nervösa eller pressade situationer då min puls oväntat kan höjas. Jag ser därför inte skräckfilm på tv. Jag tar inte del av porr. Folk säger att det är nyttigt att ibland ta trappan upp i lägenheten – jag ser hissen som en ren livsförlängare.

Jag sparar på hjärtslagen, för de kan vara bra att ha, de där rackarna. Denna hjärtslagssnålhet har blivit en ganska besvärlig tvångstanke som jag kämpar med dagligen. I bland övervinner jag den – oftast inte. Värst är det på kvällarna när jag lagt mig i sängen, släckt lampan och gör mig beredd att somna. Då hör jag hur de pockar på i min kropp, mina pulserande hjärtslag. Som om de knackade på för att säga hej. Och hjärtslagen växer sig starkare och tydligare, till slut tar de över hela min existens.

Och för varje hjärtslag som skakar om min kropp tänker jag: ”Nedräkningen till döden började när jag föddes och pågår nu intensivare än någonsin. Snart är kostymen färdig.”

Nå, det var inte meningen att göra er nedstämda. Hey, det är ju fredag och vi ska vara glada. Ha nu en riktigt skön helg. Ta vara på den – vem vet hur många till vi får.

Följ ämnen i artikeln