Allt är bättre än att inte göra något alls
Jag sitter på en blå buss på väg till jobbet och jag känner den där sysslolösheten som jag alltid drabbas av på bussar när gratistidningarna är lästa. Jag står helt enkelt inte ut med att ingenting göra. Det är dystert, men så är det, och jag anar att jag säkert inte är ensam om denna sysselsättningsdesperation. Sådana är vi väl lite till mans, vi 2000-talets människor. Vi jagar intryck och samlar information mest hela tiden, men vi tänker väldigt sällan efter.
Till slut blir jag så desperat i denna rena, panikartade sysslolöshet att jag tar fram min mobiltelefon. Jag slår på den och Nokias melankoliska ångesttrudelutt ljuder som en gonggong. Displayen blir först vit och sen svart och den fibblar och blinkar fram och tillbaka med sin egen programvara, som om den inte kan bestämma sig om den har för avsikt att fungera i dag eller inte. Så dyker Nokia-loggan upp över skärmen och från båda skärmkanter dyker två händer fram. En äldre människas hand från vänster och en ung människas hand från höger. De möts i mitten i ett utsökt handtag.
Jag tittar på händerna och avfärdar genast min omedelbara tvångstanke att vi har att göra med en äcklig pappa som tar sin dotters hand och leder in henne i sovrummet.
Istället börjar jag knappa, helt utan mål och mening. Jag kollar igenom mina kontakter. Jag läser sms som jag redan läst. Allt är bättre än att inte göra något alls.
Plötsligt ringer det. Displayen visar namnet på en avlägsen bekant. Jag svarar och upptäcker snart att vederbörande ringt upp mig av misstag. Telefonen ligger i hans ficka och det enda jag hör är hans steg och ett skrapande ljud mot fickan. Steg, steg, skrap, skrap. Jag borde naturligtvis lägga på, men det gör jag inte. Jag lyssnar vidare. Kanske kommer något att hända. Så jag sitter där på bussen och trycker telefonen så hårt mot örat att det skaver och gör lite ont. Det går en minut. Det går fem minuter. Jag fortsätter att lyssna. Steg och skrap. Plötsligt är jag framme vid mitt stopp. Jag stiger ur bussen och står kvar en stund och lyssnar i luren.
Sen lägger jag på och beger mig till jobbet. Och jag tänker på vad jag just har gjort. Lyssnat på tramp. Det känns meningslöst. Som alldeles efter onani när man står där med hushållsrullen i hand. Men bättre, uppenbarligen, än att inte göra någonting.