Jag råkade skalla Victoria Silvstedt rejält i pannan
Jag ligger i soffan en helgeftermiddag och tittar på tv. Jag äter gårdagens ostbågar så att fingrarna gulnar och dricker läsk så att jag hick-nyser på det där kittliga, härliga sättet. Jag har det kort sagt ganska fint. Så upptäcker jag att det Simpson-avsnitt som jag slötittar på känns bekant på något sätt och det beror på att det är jag själv som översatt det. Jodå, för många år sedan arbetade jag extra som undertextare av program på TV3.
I tv-apparaten skriker Bart Simpson: ”Wait, I have a fantastic idea” Och i textraden under läser jag min egen översättning: ”Vänta, jag har ett fantastiskt id-kort.” Och så var den tv-eftermiddagen saboterad. Den ångest som drabbar mig av denna pinsamt felaktiga översättning är av rent fysisk karaktär.
Jag får något som jag själv – i brist på andra ord – väljer att kalla ”en ångest-kallsup”, där minnet av denna pinsamma översättning får min kropp att utstöta märkliga hostande ljud. Jag stönar till, ojar mig och vrider mig i soffan. Och så kommer alla andra plågsamma översättar-minnen på en och samma gång. Jag tänker på den gången när jag översatte ”heavy gravity” till ”tung graviditet”. Eller, kanske värst av allt: När jag översatte ”deep fried chicken” till ”djupfryst kyckling”. Och plötsligt ligger jag i fysiska plågor, som om det var snabbverkande gift i läskeblasken jag just druckit.
Jag kan inte längre titta på programmet, jag ojar mig bort mot köket, jag går inte, nej, jag hukar mig iväg för så påtaglig är denna ångest. Och så öppnar jag kylskåpsdörren för att ge mig själv en sockerchock av något slag, och kommer äntligen på andra tankar. På kylskåpsdörren hänger en tidningsintervju jag har gjort med Victoria Silvstedt och jag drar mig till minnes själva intervjutillfället när jag träffade henne och hon sa ”hey, baby boy” och jag svarade ”hey, baby boy” tillbaka av någon jävla anledning.
Varför sa jag så? Och så är ångesten tillbaka.
Jag minns att mitt försök till att kindpussa henne sekunden efter ledde till att jag skallade till henne ganska rejält i pannan, och då blir jag åter så utmattad av obehagskänslor att jag måste sätta mig ner och bara andas.
Och då kommer den tillbaka, ”ångest-kallsupen”, kroppens stönande påminnelse om all skit man gjort i livet. Och jag slås av ett ledsamt faktum:
Jag får sällan ångest över saker jag gör. Bara saker jag har gjort. Det är minnena som ställer till det. Och jag är väldigt bra på att lagra. Ibland tänker jag för mig själv: ”Alex, jag vet vad du har gjort och jag kommer aldrig att glömma det.”