Det är ens manliga plikt att hålla käften om det
Jag har tidigare retat upp mig på de kvinnliga modebloggarna. Jag talar om de 14-åriga tjejer som går runt i affärer och provar blusar och sedan springer hem till sin dator för att beskriva de nya fynden med underliga ord av typen ”arrgh” och ”gah!” Jag har hatat dessa bloggare i mina dagar, det har jag verkligen. Men jag har tänkt om en smula. De här personerna är unga och jag är inne på Jesus linje: ”Jag förlåter dem, för de vet inte vad de gör.” En dag blir de vuxna och då slutar de upp med det där.
Värre är det då med de manliga mode-bloggarna, som plötsligt finns lite här och lite där på nätet. Vi talar nu om vuxna män. Inte tonåringar. De är vuxna, har skäggväxt, könshår, basröst och hela konkarongen. Och de skriver om kläder som om det betydde något. De pryder alltid sina bloggar med märkvärdiga bilder på sig själva. Blodigt seriösa uppsyner. Inte ens en antydan till leende. Stajlade och sminkade så att de ser ut som den där pojken i den där filmen om den där artificiella pojken som Steven Spielberg regisserade för några år sedan. Och jag läser deras texter. De skriver om vad som är ”vårens färger”. De skriver om att fiskarbyxan eventuellt kommer tillbaka i mode. De skriver om hur viktigt det är att ha hängslen när man bär smoking. En gång om dagen ställer de kameran på selftimer och tar en bild på sig själva och sin ”look”. De kallar det ”dagens outfit” och lägger ut på bloggen.
Och där står de, på samma sätt som bloggflickorna, med benen i kors som om de var pissenödiga och med huvudet vänt åt sidan, som om någon just givit dem en smäll på käften. Och så anger de vad för plagg de har på sig och vilka märken det rör sig om. Och jag stör mig så mycket att jag ibland måste välta saker omkring mig när kag läser det. Det är generande att se vuxna män bete sig på det där sättet. Det gör mig illa till mods.
Om man är den typen av man som varje morgon planerar sin ”outfit”, kombinerar sina färger och håller sig med ”vårens accessoarer”, så tycker jag att det är ens manliga plikt att hålla käften om det. Manlig fåfänga är absolut ingenting man ska stoltsera med. Det är inget man ska starta en blogg om. Den ska man skämmas för och bekämpa. Möjligen ska man gå i terapi för saken.
Eller skaffa sig en vettig hobby av typen frimärkssamling. Men man ska inte starta en blogg.