Knarkigt besök i Pynchons värld
Publicerad 2015-03-19
Jazziga språket i romanen ”Inneboende brist” fint fångad på film
FILM Att försöka göra film efter Thomas Pynchons romaner är i princip omöjligt. Ingen, förrän nu, har ens försökt. Paul Thomas Andersons val av Inherent Vice (Inneboende brist lyder den svenska titeln på romanen) kan förklaras av att det är en av Pynchons få romaner som har något slags handling, om än inte alldeles lättbegriplig eller konsekvent.
Paranoian, som uppstår i mötet med de politiska och ekonomiska makterna, är i Pynchons värld ett slags modern gudavärld, befolkad av makthavare som är lika ointresserade av vanliga dödliga som de olympiska gudarna.
”Inherent Vice” (en sjöförsäkringsterm som handlar om ömtåligt gods som inte låter sig försäkras) utspelas i Kalifornien på 70-talet. Privatdeckaren och den flitige droganvändaren Doc Sportello (Joaquin Phoenix) får besök av sitt ex, Shasta (Katherine Waterston), och en historia om den försvunne fastighetspampen Wolfmann och utpressning leder vidare till allt fulare, dödligare tricks och korruption på högsta nivå. Varje ledtråd är en dörr till ännu ett exempel på ett genomruttet samhälle.
Doc hamnar i sökandet efter Wolfmann bland motorcykelgäng, massageställen och sinnessjukhus, en story som erinrar om Robert Altmans filmatisering av Raymond Chandlers The Long Goodbye från 1973. Flera likheter finns, även om marijuanaröken ligger tätare hos Pynchon och Marlowe lyckas lösa sitt uppdrag. Den lakoniska humorn delas också mellan Chandler och Pynchon, och filmen har lyckats rädda några minnesvärda scener från boken, även om jag gärna hade sett den där Docs vän Denis hög som ett hus stirrar på några stora, vita heroinpaket i tron att det är en tv (”Tror det är en dokumentär...”).
Anderson får naturligtvis välja bort ett och annat, men Pynchons jazziga språk är fint fångat (men den svenska översättningen är vek), Josh Brolin som ”renässanspolisen” (”jag kan mycket”) Christian F ”Bigfoot” Björnsen ligger kusligt nära förlagan och Joaquin Phoenix må framstå som något mer klar i huvudet (faktiskt), än i romanen, men han gör ett vackert porträtt av en inkännande hippie.
För med tiden har Pynchon blivit en aning sentimental. Filmen slutar med att en familj återförenas; som om USA är så genomruttet att det enda som kan rädda landet är det som det hela började för en två hundra år sedan: familjen.
