Måns, 30, surfar på kärleken till havet
Bytte liv – lämnade finansvärlden och öppnade surfskola på Österlen
Publicerad 2022-11-12
KIVIK. Han har haft flera liv.
Den lovande fotbollsspelaren bytte till ett liv i finansbranschen, som han övergav för ett liv på vägarna i van – för att till slut landa på Österlen där han startade surfskola.
– Jag tycker att jag har världens bästa jobb, det är en kreativ dröm, säger Måns Olofsson.
Den här dagen i början av hösten går det fortfarande att blunda och känna sommarens sista omfamning. Från trädäcket framför den röda skånelängan med vasstak ser man Kiviks marknadsfält i norr, i söder ligger fiskeläget men framför allt är utsikten mot öster med den glittrande Hanöbukten makalös.
Måns Olofsson, 30, kommer ut genom altandörrarna. Brunbränd med solblekt hår och brett leende.
Men bilden ljuger lite. Han flög från Portugal kvällen innan och har varit uppe sedan gryningen och städat huset. Nu ligger färska bullar på en tallrik på det stora matbordet och nybryggt kaffe ångar.
Vägen hit har varit lång.
Han var fotbollstalangen som hade kontrakt i Linköping i högstadiet, efter det skrev han kontrakt med Åtvidaberg och flyttade dit.
– Jag tog alla möbler ingen ville ha hemma.
Mygga stoppade fotbollskontrakt i USA
Åtvidaberg, som då låg i Allsvenskan, var inne i en storsatsning med flera stora värvningar.
– Det var väldigt svårt att slå sig in. Några av oss som hade spelat och tränat mycket med a-laget fick titta efter annat.
Som 19-åring fick han i stället kontakt med collegelaget San Francisco Dons.
– De skulle betala allt, lägenhet, tre års utbildning, mat – allt var redan klart. Det kändes rätt skönt.
Men först skulle Måns Olofsson åka till Thailand med några kompisar. Han blir allvarlig, för det var där en mygga satte stopp för fotbollsdrömmarna.
– Jag blev svårt sjuk i denguefeber. Det kändes som att jag hade blivit förlamad i hela kroppen och en extrem smärta gjorde att jag inte kunde röra leder och muskler.
Han blev snabbt sämre och fördes till sjukhus i Bangkok, där han blev kvar i flera veckor.
– Mina trombocytvärden var väldigt låga, jag blödde ur munnen och jag fick blåmärken när jag vände mig i sängen. Det var en ångest i sig: "Ska jag bli frisk igen?".
”Såg ut som döende pensionär”
Kontraktet med den amerikanska fotbollsklubben revs. I två år kämpade Måns Olofsson för att ta sig tillbaka till livet, han drabbades av Potts sjukdom och hjärninflammationer.
– Jag kunde inte stå upp, jag såg ut som en döende pensionär. När de rev kontraktet kändes det ännu tyngre, så klart.
Efter behandling i London vände det och som 21-åring flyttade han till Lund för att börja plugga.
– Men så fick jag hjärnhinneinflammation igen, det var ganska motigt och jag orkade fysiskt och psykiskt kanske två timmar om dagen. Det räckte inte för att klara studierna, så jag började sälja tjänster för ett bolag inom finansbranschen på telefon.
Jobbet gick bra och han befordrades till säljchef för ett Stockholmskontor. Han jobbade mycket – och försökte spela fotboll igen, den här gången för Aspudden i division 2.
– Den entusiasm som alltid funnits fanns ju kvar, kreativiteten på fotbollsplanen och konstnärsformen fanns kvar. För mig var det en dröm att få stå på en fotbollsplan igen.
Hade tvångstankar: ”Blev knäpp”
Men hans kropp sa ifrån efter bara några månader.
– Det var en kort, men ändå viktig, tid för mig och jag kunde lägga skorna på hyllan när jag fick göra det själv.
Men det blev också mycket festande, både i arbetslivet och privat.
– Det gjorde att jag blev sjuk igen, både fysiskt och psykiskt. Det var depressioner som återkom och jag hade tvångstankar. Jag blev knäpp och var rädd för att jag skulle ha ihjäl min bror.
Måns sa upp sig från chefsjobbet och lämnade finansbranschen, då var han 25. I stället köpte han en röd folkabuss på Blocket och körde söderut. Först till Marocko, sedan till Portugal. Han parkerade i nattmörkret i Marmelete i bergen, drygt 20 minuters bilväg från havet i Arrifana.
– Något jag gillar med ”van life” är att parkera sena nätter när det är becksvart. Man ser konturen av havet och bergen, sedan vaknar man och ser naturen blomma ut med ljuset.
Fick tillbaka kicken
I de andra två bilarna på parkeringen fanns också svenskar, som var surfare. Måns fick låna en bräda.
– Det var ganska stora vågor där mitt i vintern, men jag var aldrig rädd. Jag tyckte att det var fruktansvärt roligt och fick tillbaka lite av kicken jag kunde få från fotbollen, att vara i nuet.
Måns gick från den tävlingsinriktade finansvärlden till en ”naturlig medmänsklighet i surfen”, som han säger.
– Den ultimata naturupplevelsen visade sig vara vågsurf. Kärleken och värmen jag kände när jag lärde mig surfa och hänga med människorna runt om, att leva den typen av "van life", jag tror att det är en romantik som faktiskt är ganska nära den romantik som folk har…
Måns utbildade sig till surfinstruktör och jobbade i drygt två år i bland annat Portugal, Marocko och Australien. Han hann också med att surfa i Sydafrika, i Jeffreys bay, där flera hajattacker inträffat.
Fastnade för skånelänga
Men när hans pappa blev sjuk flyttade Måns hem för att vara närmare familjen.
– Att flytta tillbaka till Stockholm var jobbigt, så jag sålde lägenheten.
För Måns hade också det senaste året börjat fundera på att leva på surfen i Sverige. Till slut fastnade han för den lilla skånelängan nära havet.
Många förvånades över att han ville starta surfskola på skånska ostkusten 2017, här finns väl inga vågar som räcker till för surf?
– Jo, det är inte så dåligt som man kan tro. Söder om surfcentret har det varit drömsurf i en veckas tid med vågor på en och en halv–två meter.
Trodde du att det skulle bära sig med surf i Sverige?
– Jag förstod att det fanns ett underlag för surf, men jag visste inte hur populärt det skulle bli. Jag hade riktigt dåligt med pengar just då och hade bara två surfskolebrädor. Så varje gång jag hade haft lektion sparade jag pengarna och till slut köpte jag en tredje, fjärde och femte bräda. Sedan kom ju pandemiåren – och då exploderade hemturismen.
Men första vintern var tuff. Dis och dimma drog in över Österlen under de korta dagarna innan mörkret tog över.
– Man såg inte ens havet här ute. Jag slipade och målade väggar och tak och tänkte: "Ska jag ha det så här i livet?". Jag hade gett upp alla mina polare i Stockholm, pappa var dålig och jag grät på kvällarna. För mig var det ett mörker.
I dag märks inget av detta. Varken på Måns själv, ute eller inne. Efter renoveringen går mesta går i vitt, förutom en turkosblå gammal dörr som förflyttar oss mentalt till Medelhavet.
”Skägget blir härligt isigt”
Svenskarnas hemestrande under pandemin gjorde att Måns kunde återvända till landet där kärleken till surfning väcktes. Förra året köpte han ett renoveringsobjekt i portugisiska Marmelete.
– Det är utan el och vatten. Hela hösten och vintern renoverade jag konstant, tolv timmar om dagen. Det kommer nog att bli Österlen Surfcenter Winter, att jag tar dit folk som vill ha lite bättre klimat och ha samma kurser för mig. Nu har jag bara positiv kärlekspress i livet. Jag får så mycket kärlek, säger han.
Hur ofta surfar du själv?
– Entusiastiskt mycket, även hemma.
Går det att surfa i alla väder, som i snö?
– Ja, absolut. Med bra våtdräkter, skor, handskar och huva. Skägget blir härligt isigt! Det finns ingen begränsning för var och när man kan surfa. Kärleken till havet är alltid större än kärleken till saker som inte är perfekta för dagen.
