Ön som är en dörr på glänt

Erik Wiman

, 

Magnus Wennman

På Lampedusa möts människor från två världar - turister och flyktingar

Hört i veckan:

– Min vän sköts till döds i öknen, smugglarna lät honom ligga, säger Omar, 24, från Syrien.

– Vi var 250 personer ombord, många var barn och jag tror att några dog i trängseln, säger Joe, 17, från Ghana.

– Vi ska dyka här, det gör vi varje år, bästa vattnen i Europa, säger John, 45, från England.

Välkommen till Lampedusa, porten mellan två världar.

Kartor över Italien slutar som regel med Sicilien som sydlig spets. Nio timmar med båt söderut ligger Lampe­dusa, en ensam ö mitt ute i Medelhavet. Där skulle turistsäsongen just nu vara på väg att dra i gång, om allt vore som vanligt. Turbåtarna skulle börjat ta de första dykturisterna ut till de spektakulära grottsystemen längs öns branta klippor. Restaurangerna i hamnen skulle ha börjat fyllas med gäster.

Men inget är som vanligt.

De flesta som nu kommer till Lampedusa har inte råd att gå på restaurang eller snorkla. De har inget bagage­ med sig, än mindre några pengar. Deras livs be­sparingar ligger i fickorna på smugglarna.

– Jag visste inte ens att det här var en ö. Jag trodde att jag hade kommit till fast­landet, att jag till sist hade kommit fram, säger 17-årige Sadat från Ghana.

– Nu förstår jag att det här mera är en dörr, som jag måste ta mig igenom.

Sadat är en av de som överlevt den sista etappen på resan. För minst 1 400 andra personer har Medelhavet blivit en grav de senaste veckorna.

– Resan över havet var hemsk, men ingenting mot vad jag gått igenom i Libyen­ på väg hit.

Sadats liknelse om Lampedusa är perfekt. Ön är en dörr på glänt in i ett relativt välmående Europa.

Första alternativet

Människor på flykt är ingen ny företeelse här. På kyrkogården finns det 30 år gamla gravstenar med texten ”Okänd flykting”. Vägen över Medelhavet har alltid varit ett första alternativ för de som velat söka ett bättre liv utanför Afrika.

Men, för att tala politikerspråk, det är ”volymerna som har ökat” våldsamt de senaste fem åren.

En segelbåt med två master revar seglen några hundra meter från land och glider för motor in till hamnen. Ombord är sex medelålders män som radar upp alla seglarattribut inklusive, en för den tidiga säsongen, imponerande solbränna. De lägger till bredvid fiskebåtarna och börjar lasta av packningen.

De sex är britter som seglat från det italienska fastlandet.

– Fantastisk resa, nu blir vi här några dagar, säger skepparen som presenterar sig som John.

Längre än så blir inte pratstunden när jag presenterar mig som svensk journalist.

– Det där med flyktingar får du ta med någon annan, vi är ett kompisgäng som har semester.

– Vi ska dyka, det gör vi varje år, bästa vattnen i Europa, får jag ur honom innan han går ombord igen.

”Kan bli djup kris”

Inte heller lokalbefolkningen uppskattar att vi försöker att intervjua de få turister som fortfarande söker sig hit.

– Jag förstår att ni måste rapportera om det som händer, men för oss som bor här, kan det här bli en djup ekonomisk kris, säger Manuella som arbetar på ett av turisthotellen.

Fisket står för 70 procent av inkomsterna på Lampedusa, turismen för cirka 20.

– I år kommer många hotell att stå tomma, ingen vill åka på semester till en flyktingförläggning.

Manuella ångrar orden, tycker själv att de lät okänsliga.

– Men vi är faktiskt väldigt oroade över hur det ska gå.

Kan man säga att ni är trötta på flyktingarna?

– Det är fel ord. Alla här är i stort sett uppväxta på havet och för oss är det självklart att hjälpa männi­skor i sjönöd, ingen skulle tveka att göra det, men vi bor 6 000 personer här och har i perioder över 2 000 flyktingar bland oss, det är inte alltid helt friktionsfritt.

Förra året korsade 219 000 personer Medelhavet, tre gånger fler än den tidigare toppen under den arabiska våren 2011. Bara till Italien kom 170 000 personer. I år väntas flyktingströmmen bli långt större.

På Lampedusa har den italienska marinen fyra mindre kryssare station­erade. Där finns också kustbevakningen med ett tiotal båtar. Sedan i vintras deltar båda enheterna i dagliga räddningsoperationer. På morgnarna stävar båtarna ut ur hamnen och sent på nätterna återvänder de, med nya flyktingar ombord.

Körde efter kompass

Flyktingsmugglarna har satt i system att aldrig köra hela vägen fram till Italien. I stället kontaktar de myndigheterna så fort de kommit in på italienskt vatten.

Sadat, 17, från Ghana säger:

– På båten jag kom med var det 450 personer. Inte ens han som körde båten hade tagit ut en exakt färdriktning, utan körde bara norrut efter en kompass.

Efter 15 timmar stannade plötsligt motorn.

– Då var bensinen slut och vi kunde bara driva i vågorna. Då slog han larm till italienarna.

Flyktingbåtarna kan sällan ange sin exakta position, det tar ofta flera timmar för räddningsfartygen att hitta dem.

– Det var fullständig panik ombord på vår båt, nere under däck fick männi­skorna inte luft och började bli desperata. Om hjälpen kommit några timmar sen­are hade vi nog kapsejsat.

Varje flykting bär på en dramatisk historia. De visar några av de båtar som bogserats i land. För oss är det nästan omöjligt att förstå hur någon kan gå ombord på en sådan skorv för att för­söka ta sig 30 mil över havet.

– Det gör du bara om du riskerar att dödas, säger Sadat.

En dryg kilometer upp från havet på Lampedusa ligger flyktinglägret som har plats för 850 personer. Det har funnits sedan början av 2000-talet. För sex år sedan fick det hård kritik av FN:s flyktingorgan UNHCR för den dåliga standarden. Samma år förstördes stora delar av anläggningen i en våldsam brand.

Sedan dess har förhållandena förbättrats avsevärt. Ingen flykting vi träffar klagar, alla är tacksamma för den hjälp de får.

– Jag har allt gott att säga om Italien och de männi­skor som hjälper oss här, säger 25-årige Omar från Syrien.

Han heter egentligen något annat, men eftersom han flytt från sin militärtjänst i Syrien är han rädd att hans familj ska råka illa ut om hans namn dyker upp i en tidning i Sverige.

Omar har varit på Lampedusa i en vecka och räknar med att transporteras vidare vilken dag som helst.

Han beskriver lättnaden att ha nått Europa efter två år på flykt. Han tvingades lägga sitt liv i händerna på människor som inte skulle tveka att döda honom om han inte kunde betala dem.

– Jag har tvingat mig själv att inte gråta, men när jag ringde hem till min familj och berättade att jag var här, kunde jag inte hålla mig.

Rädd att skickas hem

De flesta flyktingar vi möter är till en början hemlighetsfulla om sin slut­destination. Många planerar att avvika så fort de når det italienska fastlandet.

– Jag är rädd att jag kommer att skickas raka vägen hem igen om jag hamnar i myndigheternas system, men jag har vänner i både Frankrike och Tyskland som har jobb och bostad, men inget uppehållstillstånd, säger en ung man från Eritrea, som inte vill ha sitt namn i tidningen.

Han är 23 år gammal och verkar väl insatt i vilka krav som ställs för att få asyl, han räknar inte med att han uppfyller dem.

– Jag flyr på grund av fattigdom och för att det inte finns någon framtid för mig där jag kommer i från. Det räcker inte för att jag ska få stanna legalt i något land i Europa, men det kommer inte att hindra mig.