Georgios var normal, det var bara lite ADHD

Malin Wollin

helskärm

När man har ADHD klarar man inte prassel från en inplastad jävla Delicatoboll.

Ska det vara så svårt att förstå?

Georgios Karpathakis var inte normal. Alla andra var lagom och klarade av omvärldens krav. De kunde sitta still och de kunde lyssna. Varför är du inte som alla andra? Varför kan du inte bara skärpa till dig? Men när man bär på en diagnos som ingen ännu har skakat fram, hur ska man då veta varför man är som man är och varför alla andra är så kompetenta?

Minns den där killen

Georgios Sommar är en fartblind uppgörelse med en diagnos som förstörde allt och sedan ställde allt tillrätta. Jag minns den där killen i klassen. Han som aldrig kunde sitta still, som kunde bli störd av en cyklist på trottoaren utanför. Som blev utkastad och utskälld. I korridoren fick han sitta tills han hade lugnat ner sig, sedan fick han en assistent. De har hetat saker som ”hopplösa unge” eller ”Jävliga ljuvliga Jojje”. Men vadå, varför får man inte ha keps i klassrummet? De återkommande utskällningarna. De himlande blickarna och de uppgivna suckarna. Supa och slåss med hela världen.

Alkoholen som lindrar. Alla självmordsförsök. Att stå på balkongräcket och inte titta ner. Den slutgiltiga hämnden. Bli dödskär och svika.

Klippkort hos rektorn

Georgios sommarprat är en bekräftelse för alla dessa korridorsungar med klippkort hos rektorn. Det var inte dem det var fel på.  Det dröjde hela vägen till tjugofem innan han fick de där fyra bokstäverna som både är en knytnäve i nyllet och en dörr som öppnas. Den välsignade och smärtsamma förklaringen till varför alla andra är lagom och normala och kan skriva rätt svar på provet trots att någon väsnas med sin Delicatoboll. Georgios var normal, det var bara lite ADHD. Tänk på två saker 1. ADHD kan vara postivit. Och 2. Du är aldrig ensam. Det säger Underbara jävliga ljuvliga ADHD-Georgios.