"Demokratikampen börjar i överklassen"

Niclas Vent

Glöm Arn och Hamilton. Nu dominerar kvinnorna Jan Guillous författarskap.

Som superspioner – och demokratihjältar.

– Kampen för demokrati och allmän rösträtt börjar bland överklassens kvinnor, säger Jan Guillou.

Från toppen på tornet i villa Grünewald ser man den gamla lekstugan från Jan Guillous barndomshem skymta i Saltsjöbadens grönska. Resten går inte att känna igen från varken Jans barndom eller från romanserien "Det stora århundradet", där familjens patriark Lauritz Lauritzen – en karaktär baserad på Guillous morfar – residerar i sin pampiga villa.

Tomten är uppstyckad, villan borta och ersatt av massa mindre hus. Den stora ingången från Strandpromenaden 2 är borta och gatorna har bytt namn.

Men Saltsjöbadens rikedom består. Jan pekar när vi går förbi de vackra villorna.

– Alla bor likadant ungefär. Det finns ingen som helst klasskampsstämning här. Den är lika frånvarande som i Bullerbyn, fast här ett steg upp på den sociala skalan.

– Man är ju aningslös som barn, men jag minns det här bara som idyll och trevligt. Ingen var mallg, det fick man inte vara. Ingen var förmer än nån annan, det var ett ganska egalitärt samhälle verkade det som – eftersom alla var överklass.

Skildrar överklassen

Guillous speciella uppväxt har styrt hans skildring av 1900-talet. Arbetare dyker mycket sällan upp i böckerna, annat än som det i bakgrunden ständigt närvarande tjänstefolket.

Valet var mycket medvetet.

– Arbetarrörelsens kamp för rättvisa, jämlikhet och sådant är väl skildrad. Men i överklassen finns det ju en annan politisk kamp som inte är ointressant. Framför allt överklasskvinnornas. De utbildades fint kring förra sekelskiftet, men meningen var inte att de skulle arbeta – självklart inte – utan deras utbildning var till för att de skulle kunna föra en elegant bordskonversation när de var värdinnor på middagarna. Vad tror du att dessa kvinnor gjorde då? Var de nöjda med detta? Nej. Ville de ha rösträtt? Ja. Kastade de sig till slut framför hästarna på Ascot för att få rösträtt? Ja. Vann de? Ja. Så kampen för demokrati och allmän rösträtt börjar bland överklassens kvinnor. Och det är ju jättekul.

Kvinnlig superspion

I nya "Blå stjärnan", som släpps i dag, har hans förmodligen starkaste kvinnliga karaktär någonsin huvudrollen: Johanne Lauritzen, som via norska motståndsrörelsen blir kapten i brittiska spionorganisationen SOE, Special operations executive.

En superspion – som dessutom disputerat i litteraturhistoria.

Att skriva en kvinnlig huvudkaraktär har varit "jättekul", tycker Guillou, eftersom kvinnornas historia är sällan berättad, medan männen tävlar om att skriva memoarer och framhäva sig som hjältar.

– Jag vet ingen norsk motståndskvinna som skrivit hjältememoarer, och då saknas det sannerligen inte hjältinnor i den norska motståndsrörelsens historia. Det är ett faktum att män gillar att bygga monument över sig själva. Vi är barnsligare i det avseendet.

Fick inte gå i paraden

Han berättar om Eva Kløvstad, 22-årig sekreterare till motståndsrörelsens chef i Hamar när hela distriktet utplånades. Mödosamt och under hemligt namn bygger hon upp hela verksamheten, för att när kriget är slut vara chef för 1200 motståndsmän.

– När segern är ett faktum och de soldater som har utbildats i Sverige kommer stormande och det ska hållas segerparad, så får Hamar-distriktet till sin bestörtning veta att "Jacob" är en tjej! De från Sverige nyanlända hjältarna meddelar henne genast att kvinnor får inte delta i militära segerparader på Karl Johan. Och de som inte lyft ett finger störtar iväg och jublar med armarna i luften och hon får gå bland de civila.

Guillous kvinnoskildring har redan fått en ståtlig "Godkänd"-stämpel. Litteraturprofessorn och feministen Ebba Witt-Brattström fick av Sverige Radio i uppdrag att utvärdera om Guillou skrivit en feministisk roman. Hon höll inte igen på superlativen: "Uppiggad", "gruvligt imponerad", "makalöst", "underbar" och – "Jag tror han har blivit feminist."

Guillou skrockar nöjt.

– Det är inte ofta man har blivit omkramad av Ebba Witt-Brattström.

'Det är kört'

Ett tema i serien är den oerhörda optimism som rådde i början av 1900-talet, hur tanken på att tekniken skulle göra alla krig omöjliga förbyttes i världskrigens skräck.

Nu i början av ett nytt sekel ser Jan Guillou ingen anledning att vara lika optimistisk.

– Eftersom det är lönsamt på kort sikt att förstöra jorden så kommer vi att göra det. Det är omöjligt att komma överens om något annat. När vi har överlämnat den avgörande makten till kapitalet så är det kört.

– En regering på Per Albins tid hade satt igång att bygga bostäder om vi skulle ta emot mycket flyktingar, som vi gjorde efter andra världskriget, men en regering idag har inte tillgång till det, det är privatiserat. Det är kapitalisterna som ska bygga hus och det har de väl ingen lust med. Så hur ska man ordna bostäder då?

Har du någon tanke om vad man om 100 år kommer att säga om vår tid, 2010-talet, att vi var naiva inför?

– Hur Sverigedemokraterna kunde släppas fram till makten i Sverige. Det är väl den stora faran.