"Människor är levande lökar"
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-03-09
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Tomas Tranströmer skrev en gång några rader om ett besök han gjorde i en jättelik romansk kyrka. Han blev förvirrad där inne, av alltings storslagenhet och sin egen litenhet, och plötsligt kom en ängel till undsättning och sa: ”Skäms inte för att du är människa, var stolt! Inne i dig öppnar sig valv efter valv oändligt.” Och plötsligt såg Tranströmer begreppet människa i rätt perspektiv. Han blev utföst på en solsjudande piazza, betraktade sina kamrater och upptäckte att ”inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt”.
Jag tycker det där är så rörande att jag blir alldeles underläppsdarrig. Jag vill också se mig själv och andra så. Vi består av valv som gömmer valv i ett oändligt antal. Vi är levande lökar, vi människor, och skalar vi ett lager så dyker det genast upp ett nytt. Det är därför vi är så mystiska och fantastiska, vi människor. Inte sant?
Vår uppgift i livet blir att upptäcka våra egna lager, att ta reda på vilka vi är och vilka vi vill vara. Några vänder sig till buddhismen för att klura ut saken. Andra uppsöker en terapeut och lägger sig i soffan.
För mig räcker det att gå till krogen. Jag har nämligen upptäckt att med precis rätt mängd alkohol i blodet så upptäcker jag mig själv. Det rör sig om tre till fyra glas vin. När jag har satt i mig det blir jag först lite lätt sentimental. Jag tycker synd om mig själv och min livssituation. Sedan blir jag existentiell. Tänker på livet och på döden.
Sedan öppnar sig plötsligt valven inom mig. Det är rättvist att tala om en uppenbarelse i miniformat. Jag ser precis vad i mitt liv som står på ända och exakt vad som måste göras. Jag får revolutionära tankar. Jag tänker: ”Nä nu jävlar! I morgon dag går jag till chefen och säger upp mig. Med pengar och inkomst får det gå som det vill, det viktigaste är att jag gör det jag måste.” Och så fortsätter det i ett fantastiskt rus. Jag känner mig
oövervinnerlig. Oslagbar. Jag kan göra vad som helst.
glas vin till. Plötsligt övergår klarseendet i en helt vanlig och sorglig fylla. Jag blir en tvivelaktig och trasig figur. Jag hamnar kanske i slagsmål eller så. Jag somnar sedan utan tankar eller minnen i min säng.
Och morgonen efter är den mentala baksmällan mycket större än den fysiska. Alla fantastiska tankar och bestämda idéer är borta, de finns slumrande och skrattretande kvar som ett fylleminne i mitt medvetande. Valven har slutits inom mig och jag är tillbaka på ruta ett.