Sverige går vidare – och blir ännu rikare

Peter Kadhammar

Statsråden Olofsson och Borg kallade till en dramatisk presskonferens för att prata om Volvo och Saab. Den vackra hörsalen Bella Venezia i regeringskansliet fylldes med journalister och Olofsson inledde med orden:

–?Varje kris är också en möjlighet.

Då började jag bläddra i mina papper om Sveriges industri:

Tack vare ny teknik utvecklades skoindustrin snabbt under andra halvan av 1800-talet. Den var så framgångsrik att 32 000 personer arbetade med sko­tillverkning år 1910.

89 skofabriker fanns i landet och det säger sig självt att de var oerhört viktiga för nationens väl och ve.

Örebro och Kumla var synonyma med skoindustrin och skulle knappast överleva utan den.

Sedan slogs skorna ut av internationell konkurrens, trots att staten försvarat de svenska ­fabrikerna med skyddstullar.

Men – och här är poängen – Kumla, Örebro och Sverige gick vidare och blev rikare än de var 1910.

Under första hälften av 1900-talet utvecklades textil­industrin snabbt och 1950 hade den imponerande 70 000 ­anställda.

Borås var synonymt med tekoindustrin och skulle knappast överleva utan den.

Sedan började internationell konkurrens knapra marknads­andelar. Riksdag och regering svarade med statsstöd till de svenska företagen.

Framgången blev måttlig.

För tio år sedan ­arbetade färre än 6 000 personer i textilindustrin.

Men Borås och Sverige gick ­vidare och blev rikare än de var 1950.

Varven var Sveriges stolthet, en självklar och strategisk del av nationalhushållet. Tio­tusentals skickliga arbetare och ingenjörer försörjde sig på att göra kvalitetsfartyg som sedan seglade på världshaven. Ni minns väl de stolta namnen ­Götaverken, Eriksberg och Kockums?

Göteborg skulle knappast överleva ­utan varven.

På 1970-talet kom den internationella konkurrensen med full kraft. Koreaner. Japaner. Svenska staten svarade med att pumpa in 32 miljarder kronor i varven mellan 1977 och 1987. Sedan dog de i alla fall.

Men Göteborg och Sverige gick vidare och blev ­rikare än de var 1977.

I vårt land livnärs en myt om att Volvo och Saab är extra bra bilar, tyvärr har omvärlden inte förstått det.

1985 hade Saab 17 procent av den svenska bilmarknaden – förra året 8,6 procent. 1985 hade Volvo otroliga 36,6 procent av marknaden – förra året 23,5.

Volvo och Saab är alltså två ­varumärken som tappar andelar till och med i landet där de tillverkas, i det enda landet som ­anser att de är världens bästa fordon.

Var var jag?

Jo, jag sitter i Rosenbad och lyssnar på näringsminister Maud Olofsson och finansminister ­Anders Borg. En pressekreterare har delat ut ett papper som talar om långsiktiga satsningar för att stärka fordonsindustrin.

Maud Olofsson är kort men kraftfull framme på podiet. Hon talar om miljardåtgärder för att rädda Volvo, Saab och det ­svenska ”fordonsklustret” som någon skämtare fruktar kan bli ett fordonsklister för regeringen.

–?Efter regn kommer sol, säger Olofsson.

Forskning, tre miljarder. Kreditgarantier, 20 miljarder. Undsättningslån, fem miljarder.

Och jag tänker jag på skor, ­tyger och oceangående fartyg.