BREV FRÅN MÖRDAREN

Eric Tagesson

”Puss och kram. Anders.” Anders Eklund skriver till ex-flickvännen från häktet

Östersund. Det började som en telefonflirt, utvecklades till kärlek som sedan blev vänskap.

Marie, 36, har känt Anders Eklund i tretton år.

Nu brevväxlar hon med honom i häktet.

Aftonbladet har läst breven från mördaren och våldtäktsmannen Anders Eklund, 42.

Vi träffar Marie i hennes lägenhet i Östersund där hon bor tillsammans med sina två barn och sin blandrashund.

Hon berättar öppenhjärtigt om sin relation med Anders Eklund, och om varför hon efter att han erkänt två mord fortfarande brevväxlar med honom i häktet.

Deras gemensamma historia börjar på vårkanten 1994.

– Vi lärde känna varandra på en sån där telefondejt-linje. Han var väldigt trevlig och efter att ha pratat en stund bytte vi nummer med varandra.

Marie och Anders fattade tycke för varandra. Dagliga långa samtal om stort och smått, om livets glädjeämnen och trivialiteter förde dem närmare varandra.

Sov över

På skärtorsdagen, den 31 mars, åkte Anders i sin röda VW Golf de fyrtio milen från Gästrikland till Östersund för att träffa Marie för första gången. Det var fortfarande decimeter med snö i Jämtland.

– Han skulle bara komma förbi på en kaffe, så att vi fick ses, men han blev kvar över helgen.

Marie beskriver Anders Eklund som ”jättemysig och generös”. På frågan vad med Anders hon föll för svarar hon:

– Jag föll nog för Anders som människa och person.

Förhållandet varade i flera månader. Men avståndet ställde till det. Anders Eklund körde varenda helg från sitt hem till Östersund. Det tärde på relationen.

– Vi hade det ju jättebra på alla sätt. Men avståndet var ett problem, det var det.

Några våldstendenser såg Marie aldrig hos Anders. Inte heller när han var berusad. Och han hade god hand med hennes två små barn.

– Han var så bra med dem. Kärvänlig och snäll. De tyckte väldigt bra om honom.

När Marie och Anders träffades var han 29 år och hon 23.

– Han var som de flesta 29-åriga män. Han tyckte om att vara nära och ha fysisk kontakt och så, men han var aldrig sexuellt aggressiv på något sätt.

Skiljdes som vänner

Under tiden tillsammans gjorde de utflykter ihop, gick på stan, eller ut och käkade pizza. Som vilket par som helst.

I juli 1994 tog förhållandet slut. Pendlandet mellan kärleken i Östersund och hemmet i Hofors blev för jobbigt – för både Anders och Marie. De skiljdes som vänner och behöll kontakten.

– Jag har varit nere och hälsat på honom och han har varit uppe här. Förra sommaren ringde han när jag var ute med hunden, då stod han på vägen utanför där jag bor. Han kom upp på kaffe och vi surrade om allt möjligt, säger Marie.

Åren gick men de två höll kontakten och träffades ”någon gång då och då”.

När hon i mitten på april i år läste att hennes vän erkänt två mord hade hon svårt att ta det till sig.

– Jag kan inte säga att jag blev chockad, för det hade ju stått att den misstänkte var från Torsåker, så jag hade mina aningar. Jag blev

inte ”oj!”, utan snarare ”jaha, okej”.

– Men min bild av Anders var en helt annan.

Ingen annan svarar

Sedan Anders Eklund greps har han skrivit många brev från sin cell i häktet och från rättpsyk i Huddinge. Bara Marie har besvarat breven.

”Nio brev har jag skickat. Inte ens min bror svarade”, skriver Eklund till Marie.

I de kommande åtta breven till Marie beskriver han vad han gör på dagarna, på häktet i Falun och på rättspsykiatriska avdelningen i Huddinge.

”Jag har det skapligt här på rättspsyk men det är dålig mat. Här gör de tester på mig och det funkar väl. Jag får väl reda på om det är något fel på mig.”

Alla breven som Anders Eklund skickat eller fått har kontrollerats. Han har inte fått skriva om de brott han begått.

I stället skriver han att han tränar mycket, att han gått ner sjutton kilo i vikt och att han fick kokt torsk till middag på midsommarafton.

”Du åt säkert godare mat. Jag vill ha kött och korv. En kall öl vore gott.”

– Mina svar har mest handlat om hur vädret är, hur det är med mina barn och sådant, säger Marie.

– Jag skickade min sons studentfoto till honom, det blev han glad för. Sedan skrev jag att jag gjort smörgåstårta till studentfesten.

”Kan du göra smörgåstårta åt mig. Fan vad gott det skulle vara”, blev svaret.

– Han har humorn kvar, det märker man, säger

Marie.

”Vill mörda mig”

Anders Eklund visar i breven ingen ånger över det han gjort. Men han är medveten om att han är avskydd.

”Hemma i byn kommer de att mörda mig och jag är borta från denna jord. Sådana är de i byn Torsåker”, skriver han från häktet i Falun.

För några dagar sedan kom ett nytt brev till Marie. Anders hade då fått ta del av förundersökningen mot honom.

”Jag mår inte så bra nu när jag läst. Men livet måste gå vidare.”

Vill hälsa på

Marie har läst i tidningen om alla brott han begått. Hon säger att hon inte kan förstå att det är ”hennes Anders” hon läser om.

– Han är ju en go och glad kille som inte ville någon något ont. När vi var tillsammans skulle han tagit ner månen för min skull.

Hon säger att hon vill behålla kontakten med Anders Eklund.

Hon kanske kommer att åka och hälsa på honom i fängelset. Hon har många frågor hon vill ha svar på.

– Vi får se om det går att lösa, rent praktiskt, men det vore trevligt att träffa honom.

Alla brev Marie fått av Anders Eklund avslutas på samma sätt:

”Puss och kram. Hälsar Anders”.