Han lämnades av sjuktransporten – höll på att förfrysa

Ingemar Andersson, 79, om dramat som höll på att kosta honom livet

VÄSTERVIK. Fingrarna är svarta, förkolnade och stelt böjda. Sviterna efter 14 timmars förtvivlad kamp i snö och 10–gradig kyla.

Nu berättar Ingemar Andersson, 79, själv om dramat som höll på att kosta honom livet.

– Jag grävde och grävde med händerna men lyckades inte ta mig upp, så jag blev liggande.

helskärm

Att Ingemar Andersson överlevde mardrömsnatten då en sjuktransport lämnade av honom ensam utanför sin ensliga stuga, är närmast ett mirakel. När han hittades av sin tvillingbror Joel visade han först inga livstecken och fördes i ambulans till Västerviks sjukhus. Då var hans kroppstemperatur nere i 34 grader och båda händerna svårt köldskadade, likaså ena foten.

”Folk har ringt”

Många människor har upprörts över det som hände Ingemar den ödesdigra natten för två veckor sedan.

– Ja, folk har skrivit och ringt och undrat hur det kan kunde bli så tokigt, säger systern Anna Berntsson,63.

– Vi i familjen fattar det inte heller, vi är fortfarande väldigt upprörda och vill ha en ordentlig förklaring. Hur kunde sjukhuset bara skicka hem honom utan att ringa och varsko oss anhöriga så vi kunde ta emot? Och hur kunde sjuktransporten bara släppa av honom och låta honom själv stappla 30 meter genom snön till sitt hus? Det är frågor vi vill ha svar på.

Skadat knäet

Ingemar Andersson minns händelsen som i ett töcken. Men bilderna börjar klarna alltmer. Han sitter i en rullstol på rehabiliteringskliniken och försöker böja och sträcka fingrarna.

– Jag vill ju kunna spela på mitt dragspel när jag blir frisk.... fast det tar nog lite tid innan det går, säger han.

Kan du berätta vad som hände?

– Jo, jag kom in till akuten på måndagen den 3 januari. Jag hade slagit omkull inomhus och skadat mitt knä så min bror Joel hjälpte mig att ringa efter ambulans.

Knät röntgades och tappades på vätska.

– Sedan kände jag mig kry och ville åka hem. Personalen beställde en sjuktransport och jag fick hjälp att halvligga på en sorts bår.

Halkade och föll

Vid 21–tiden på kvällen kom bilen fram till Ingemars stuga i Tuna ett par mil utanför Vimmerby.

– Jag sa till chauffören att jag kunde gå själv upp till huset och leta fram nyckeln som jag brukar ha gömd vid knuten.

Nästan framme halkade jag och stöp framlänges. Jag var nog inte så frisk och stark som jag trodde.

Så du blev liggande på magen?

– Ja, och jag kunde inte röra mig hur jag än försökte. Det gjorde ju så ont i benet. Så jag grävde i snön med händerna men fick inte grepp i något så jag kunde dra mig upp.

Hur tänkte du då?

– Tankarna for runt en del i huvudet men jag sa till mig själv att jag inte får gripas av panik. Man förlorar bara krafter om man blir panikslagen.

”Ingen ringde oss”

Timmarna sniglade fram. Kylan trängde sig på, in under jackan, tröjan och skjortan.

– Som tur var hade jag långkalsonger. Men inga vantar. Det var väl därför händerna frös sönder.

Syskonen Joel och Anna hade båda tagit för givet att brodern fått stanna på sjukhuset.

– Ingen ringde till oss och meddelade att han skickats hem, påpekar Anna igen.

– Nu är vi förstås glada att han lever och kanske kan bli frisk. Men vi vill att ansvaret reds ut ordentligt. Så här kan man bara inte få slarva med gamla svaga människor.

Kämpen Ingemar funderar lite och upprepar en viktig önskan:

– Hm, som jag sa: jag vill ju så gärna kunna klämma i på dragspelet.