Nu får Vera Siöcrona ett eget torg i Gamla stan

Britt Peruzzi

Vera Siöcrona var äventyrare, historiker, författare och kämpe.

Och – journalist på Aftonbladet.

Nu har Stockholmsprofilen fått ett eget torg i Gamla stan.

Det blev tredje gången gillt för Vera Siöcronas minne. 15 år efter första ansökan klubbade Stockholms stadsdelskontor i höstas igenom att hon skulle få ett torg uppkallat efter sig.

Profilen, som föddes i Helsingborg med tidigt flyttade till Stockholm, blev framför allt känd för sin kamp för att bevara den gamla bebyggelsen i Gamla stan.

Fick S:t Eriksmedaljen

1942 startade hon Föreningen Kolmätargränd med syftet att förhindra rivningen inför bygget av Kanslihusannexet. Där, på det som då kallades för ödetorget, höll hon i början av 40-talet sitt första brandtal ståendes på en upp och nedvänd soptunna. 

– Jag vet inte om det var på grund av henne men det blev i alla fall inga fler rivningar, säger Joachim Siöcrona, hennes brorsson som var den som föreslog staden att döpa ett torg efter släktingen.

– Hon fick till och med S:t Eriksmedaljen för sin kamp för Gamla stan.

Visa av Evert Taube

Vera Siöcrona som var van vid att resa och kommunicera med nya människor startade sedan Hembygdsföreningen Gamla stan och gav ut flera böcker om stadsdelen. Hon blev också en av de första guiderna och visade bland annat den finska Nobelpristagaren i litteratur, Frans Eemil Sillanpää, runt i Gamla stan. 

Själv bodde hon i 27 år på Sven Vintappares gränd 2 och det var med henne i åtanke som Evert Taube skrev sin visa Vera i Vintappargränd. Siöcrona hade till och med en roll i filmen Sjösalavår 1949.

Brorssonen minns sin faster som lugn, avspänd och lite humoristisk, men aldrig sarkastisk.

”Glad att jag ingrep”

Under sin tid på Aftonbladet rapporterade hon bland annat om bevaringen av Gamla stan.

– Hon medverkade i tidningen som frilans. Hon var verkligen okuvlig när hon bestämde sig för någonting, säger Joachim Siöcrona.

Vid invigningen av torget, minnesplaketten och porträttreliefen förra veckan var både han och andra släktingar från kontinenten närvarande.

– Det känns bra. Nu är Veras minne bevarat. Jag är glad att jag ingrep i tid.