”Smart, rappt och stundom roligt, Frändén”
Publicerad 2013-08-02
Om Zlatan, fotbollen som politisk katalysator och konsten att ljuga sig fram i tillvaron.
Johanna Frändén vet vad hon pratar om.
Sommaren 1994. Landslaget gräver guld i USA och en högstadieflicka blir besatt av fotboll. Tillsammans med en kompis skriver Frändén ett brev till förbundskaptenen Tommy Svensson och ljuger ihop en story om att de känner spelarna och gärna vill träffa dem.
Hon får svar från Svensson: du kanske ska bli journalist?
19 år senare. Vår berättare har bevakat Zlatan under ett år i Italien och är nu hemma i Sverige för ett vikariat på Sportbladet. Ikonen har skrivit på för Barcelona och Frändén oroas över att hennes enda inkomstkälla kommer att sina.
Då frågar chefen om hon kan flytta till Barcelona och bevaka klubben. Kan du spanska? Ja, ljuger hon och kastar sig nästa dag i väg till USA dit världens bästa lag har åkt på träningsläger.
Det går så där. Sveriges bästa fotbollsspelare bojkottar vid denna tid Aftonbladet och säger inte ett pip till tidningens utsände. Men hon klarar testet och bosätter sig i Spanien.
Kanske lite väl många anekdoter, men Frändén är klok nog att inte bli för nördig. Fotbollen sätts in i ett större sammanhang. Under Francos diktatur i Spanien kunde de antifascistiska kampsångerna endast sjungas på läktarna. Andra tyranner har använt sporten som propaganda. Zlatan dyker upp i retoriken hos allt från SD till franska feminister.
Att vara kvinna i denna grabbiga värld är inte alltid kul. Killarna på redaktionen får roligare uppdrag. Mansgrisar till förbundskaptener och anonyma, sexistiska näthatare passerar revy.
Och medan herrfotbollen har problem med rasism, våld och sexism så är damfotbollen inkluderande.
Jo, Frändén och jag är bekanta. Vi jobbar på samma tidning. Men det är för varmt för att jag ska bry mig om i fall någon anser mig vara jävig då jag skriver att hennes program var smart, rappt och stundom roligt.