Något händer med Sverige

GÄLLIVARE/GÄVLE. Det är minus 28 grader.

Varje tanke på global uppvärmning känns absurd.

Men 291 renar har drunknat. Och hela kartor måste ritas om.

Något händer i fjällen i norra Sverige.

Jakob Nygård, 35, och fyra andra renskötare från samebyn Sirges står vid sjön Kutjaure och ser 3 000 renar röra sig ut över den snöklädda isen.

Djuren är på väg ner från sommarvisten i Sarek och Padjelanta, mot vinterlandet och skogarna runt Jokkmokk.

Här har de korsat varje höst så länge någon kan minnas. Nu är det förmiddag den 12 november i år och något otänkbart är på väg att ske.

Jakob Nygård står vid en udde, ett par hundra meter från djuren. Då händer det. Några av renarna stöter på sprickor. De blir oroliga. Stressen sprider sig som en pulsvåg genom jättehjorden.

”Bara de klarar sig”

Djuren trampar ängsligt. Trycket ökar, stiger mot bristningsgränsen. Det knäcker till, isen går upp och renarna hamnar i vattnet.

– Jag tänkte: bara de klarar sig. Bara varenda en av dem tar sig i land, säger Jakob Nygård.

Ett par timmar senare ligger 291 döda renkroppar på stranden.

Något liknande har samebyn aldrig sett.

Fem veckor senare, den 17 december.

Himlen är isblå under dagens korta timmar. Glesa granar dignar av snö. Det är som att kliva in i en vinterdröm.

Jakob Nygård har lämnat hunden hemma i Jokkmokk för att hjälpa till i grannbyn Sörkaitums renskiljning i Stubba, tre mil utanför Gällivare.

De tusentals renarna kommer från sommar- och höstbetet uppe i Sarek, Stora Sjöfallet – ja hela vägen från Norge.

Nu släpps renarna in i fållan, springande, tjugo eller kanske trettio åt gången. Några ska slaktas, för de flesta väntar vinterbete nedåt älvdalen.

Vintern en månad sen

Människorna arbetar intensivt, men under ytan finns oron. Betet i området är katastrofalt.

Exakt när allt började tvistar man om. Kanske var det tio år sedan, kanske längre. Tidigare kom snön i oktober och stannade kvar. Nu är vintern en månad sen. Den första kallperioden följs av plusgrader. Och så kyla. Och tö. Så håller det på, med tvära kast, in i december och längre.

Växlingarna skapar en isskorpa långt ner i snön. Som i sin tur lägger sig som ett lock mot marken – och gör att renarna inte kommer åt laven.

Renägarna tvingas köra ut foder i skogen. Och flytta djuren 20–30 mil, till nya områden vid kusten.

Lise Tappio Pittja står vid staketet till hagen och antecknar varje gång en av familjens renar tvingas in i tårtbiten under våldsamma protester. Hon blåser ut lite kall luft och säger det många tänker:

– Något har hänt.

Med knastrande steg går hon bort till brasan, där Jakob Nygård och resten av hennes familj sitter. Slår sig ner på renfällen och häller upp kokkaffe och rensoppa.

Efter en stund talar man om det som händer. Om björken, som klättrar uppåt kalfjället.

Om glaciärerna och snöfläckarna, som ger renarna svalka och insektsskydd på sommaren, men som krymper och försvinner.

Om oron för nya insekter och parasiter. För rödingen i sjön. För isskorpan över laven och renarnas mat.

Undrar vad som händer

Ett kontorsrum 90 mil därifrån.

Niklas Hedberg står böjd över två flygfoton över Kebnekaise. Det ena visar Sveriges högsta berg 1959. Det andra samma område 2008. Han är kartograf på Lantmäteriet i Gävle och specialist på fjällterräng.

Med täta mellanrum stämmer han av kartorna mot verkligheten. Korrekta kartor är en fråga om liv och död.

Glaciärernas utbredning på blad BD6 – från Kebnekaise över Abisko mot Narvik – har inte ändrats sedan 80-talet. I vinter kommer en ny edition av kartan. Niklas Hedberg har ritat om glaciärernas konturer, med data från Stockholms universitet.

Han pekar på Rabots glaciär, på bergets västsida.

Låter fingret följa ismassans konturer nu och då.

– Det är en jätteskillnad, flera hundra meter. En oerhörd mängd is har smält.

Det varmare vädret har påverkat alla glaciärerna. Vissa har dragit sig tillbaka. Eller delats upp i mindre delar. Andra har försvunnit helt.

Niklas Hedberg sjunker ner en stund i kartan, med sina spår av de nya, märkliga vintrarna.

– Det är klart att man undrar, vad det är som är på gång.

Enligt Per Holmlund, professor i glaciologi på Stockholms universitet, har volymen på Sveriges glaciärer minskat med mellan fem och tio procent det senaste årtiondet.

Sveriges högsta berg, den isklädda sydtoppen på Kebnekaise, har sjunkit med ungefär en meter om året. Berget är i dag 2 106 meter över havet.

Han konstaterar:

– Med en temperaturökning på fyra grader har det mesta av Sveriges glaciärer försvunnit om 100 år.

”Ledsen att de led”

Som liten följde Jakob Nygård sin morfar upp på fjället. Han lärde sig att förstå renarna, hur de tänker och rör sig. Den yrkesmässiga konsten att känna igen varje djur.

Den senaste tiden har mycket rört sig kring katastrofen. Inte om pengarna som gick förlorade, även om flera av renarna var hans. Utan om djuren, som han levt med så länge.

– Jag är ledsen att de behövde lida, säger han och ser in i elden.

– Det gör ont.

Årstiderna rubbas, laven täcks av is. Glaciärer drar sig tillbaka, medan sjöarna inte längre bär.

Det händer i norra Sverige. Och det händer nu.

VAD GÖR DE ÅT PROBLEMET?

Sirges sameby är Sveriges största med över 300 medlemmar och 15 500 renar.

Förlusten av renarna och kostnaden för transporten av kroppar till massgraven i Ritsem kostade byn en miljon.

– I bästa fall får vi ersättning för helikopterhyran, säger byns ordförande, renägaren Bertil Kielatis, 69.

Milda vintrar har gjort snön isigare och renarna har svårt hitta mat. Byn sätter ut pelletsliknande stödfoder i skogen.

Dessutom flyttar man renarna med lastbil till områden längs kusten, där tillgången på mat är bättre.

– I år har vi renar som betar på Sandön vid havet utanför Luleå. Det är första gången, säger Bertil Kielatis.

Kostnaderna för foder och transporter är höga. Liksom flera andra byar tvingas man söka så kallat katastrofstöd från Sametinget. Hur stödet kommer att se ut i framtiden är oklart.

Samebyn drabbas också av de åtgärder som planeras mot klimatförändringarna. Nya vindkraftverk för grön el hotar att störa renarna.

– Vi välkomnar kraftverken, men strider för att placeringen ska bli den rätta, säger Bertil Kielatis.

Genom bland annat Sametinget bedriver man opinionsarbete för rennäringen. Dessutom följer Bertil Kielatis och flera andra i byn forskningen om klimatförändringar.