En resa rakt ner i avgrunden

Hanna Olsson Berg

helskärm

Emilia Lind var 16 år när hennes mamma dog.

Hon var 16 år och blev ensam i världen.

I dag är hon 23 år och lyssnarnas sommarvärd.

Lyssnarna kunde inte ha gjort ett bättre val.

Sommaren är en vacker tid, men för många minst lika melankolisk eller rent av sorglig. En tid när ensamheten, oavsett om den är verklig eller upplevd, kan bli smärtsamt uppenbar.

Emilia Lind har varit i det absoluta helvetet och berättar rakt ut precis hur hon kände och vad hon har lärt sig.

Hon var redan tidigt sin mammas mamma och räddade livet på henne många gånger. Pappan, som var psykiskt sjuk, hade hon ingen kontakt med och några syskon fanns inte.

Men det fanns skönhet i barndomen också. Det vackraste är när Emilia beskriver sista gången hon träffar sin mamma, mammakärleken i sin renaste form: "Hon var så mjuk och hon luktade så gott, så härlig att krama och hon var bara min."

Under en efterlängtad fotbollscup får Emilia skräckbeskedet: Din mamma har dött under natten. Med knivskarp precision, så som man ofta minns sina värsta stunder, beskriver hon detaljerna. Sandstranden, prästen och lagkamraterna som bildar en stöttande ring runt henne.

Programmets starkaste stund av många.

När hon spelar Anthony and the Johnsons "Hope there’s someone" stirrar vi som lyssnare rakt ner i avgrunden med henne. Tänk om det inte finns någon där, när jag inte är stark?

Efter sorgen, chocken och efter att hon har lämnat familjehemmet där hon placerats försöker Emilia bli så duktig det bara går. Prestera för att bli älskad, prestera för att komma framåt. Att så ung ha insikten att hon inte behöver göra det är imponerande. Så, inte för att det är viktigt, Emilia: Men det här sommarprogrammet gjorde du bra.

Jag uppmanar alla en paus från att fotografera det varma kvällsljuset som silar sig genom rosévinsglas och kliv in i mörkret. Ljuset känns ljusare sen.